Imorgon kommer veterinären för att besikta två av våra hästar, först Titti som vi tänker försöka sälja, vi har inte något behov av en B-ponny utan då är det kanske bättre att hon kommer till någon som kan ha lite roligt med henne, och som ägnar henne mera tid än vad våra tjejer gör. Men det kommer att kännas lite knepigt, hon har varit hos oss ett år nu och har ju såklart hunnit bli en i familjen...

Sen ska vi veterinärbesikta Hurris också, för vi har nog tänkt oss att köpa honom om det är så att besiktningen funkar hyfsat. Mest tänkt som tryggt sällskap åt Edwin och som promenadhäst och familjemedlem.

Och Edwin - ja, han slipper denna gång. Men han får vara med på ett kort han också, för han har fått en ny flughuva... stackarn... Har vi fått två storlurar i familjen, eller?

Ässis klo helar på sig och börjar se bra ut. Vi har legat lågt med träning, men idag tog vi oss iväg ut för att träna lite rapport. Behöver jag säga att hon var vässad upp över öronen när vi tog fram ryggorna?

Vi åkte upp på mossen här i närheten, knallade ett par hundra meter och inrättade en A-station. När sen Johnny & Ässi gick iväg till B, packade Sofia & Fia (som också var med idag) och jag alla grejer, och gick tillbaka ca 250 m till A- (A-minus, som vi kallar det när vi backar A-stationen).  

Johnny skickar från B - men ingen hund kommer. Efter 5 minuter ringer han och säger att hon kommit ikapp honom när han börjat gå mot C. Ässi har förmodligen varit till A, inte hittat oss och inte kunnat lösa det (märkligt?!) och sprungit tillbaka till B och sen tagit rygg på honom. Johnny följer henne en bit med oss och då släpper det.

Hon kommer in på A- i världens fart - och trött som 17! Inte konstigt, hon har gått B-A, sen A-B och vidare halvvägs till C och sen åter till A-. Nu var det långvila som gällde.

Efter välförtjänt vila skickar vi henne från A- mot C, och jag var tveksam om hon skulle vilja gå iväg eftersom hon var så otroligt trött när hon kom in till oss, men icke. Som en raket drar hon iväg, helt utan tvekan. Raka vägen utan mellanlandning till C. Då packar vi ihop A- och går mot B. Halvvägs till B stannar vi och slår upp en station som vi kan kalla A+. Johnny skickar från C och hon går iväg helt utan tvekan! Vilken lycka! Det är ju på denna sträcka som hon brukar tveka! Kommer i fullt ös och får se oss förmodligen mycket tidigare än väntat - och blir totalt överlycklig!

Sista skicket från A+ till D går också helt utan tvekan. Vilken härlig träning - och nu kan man undra om vilan gjort gott? Arbetslusten finns ju där hela tiden, konvalescent eller inte, men idag kändes det som en riktig vinst. Härligt - så här långt.

Den här skoterledsskylten hittade vi på ute i skogen - även om just skoter känns lite avlägset en dag som denna...

Ja, just ja, Fia var också med, men kanske inte rapport är hennes grej? Tror hon är mera lämpad för agility,-)

... är huset på landet där vi bor nu. Jag skulle aldrig i hela världen vilja byta bort det här huset och stället mot nånting annat. Det är nästan så jag tror att jag äntligen kommit hem... fast jag nästan hade gett upp hoppet...

Ovan: Hurris i hagen, kvällsdis i juni.

Nedan: Hästhagen från verandan:

Och så hundpromenadstråket, också en kväll i juni:

Och så en riktig sommarbild från rapportsträckan idag:

... i 10 veckor som fastighetsmäklare gör jag nu på en härligt trevlig fastighetsmäklarbyrå på orten:

När andra har sommarlov & semster, då jobbar jag. Ovant, men grymt roligt. Och så här i efterhand känns det faktiskt som jag haft sommarlov i de två år jag läst på högskolan, så roligt har det varit. Och nu börjar det bli på riktigt, och det tycks bara bli ännu roligare...

Kruxet är bara att jag knappt har tid att titta in på bloggen - än mindre skriva... så det får bli när det blir!

Titti i flugmössa:

Hurris - vår stora fina (visst är han vacker!):

Och så Edwin - the one:

Ja, Fia har varit bekymrad över Ässis konvalescens. Att inte bli tuggad i, kastad som en tuss och översprungen 140 gånger under varje promenad har gjort henne ordentligt förbryllad. Så hon har tagit saken i egna tassar och bjudit upp - och såklart fått sig en härligt tilltufsning igen. Och igen. Och igen. Men skam den som ger sig, tänker Fia, en vacker dag är det jag som segrar. Och försöker igen.

Och nu börjar alltså vardagen så sakta återkomma, med Fias mått mätt.

Ässi har kvicknat till och är återigen i sitt esse.

Maken till envis, ettrig & orädd sheltie har jag aldrig träffat. Men så har hon också gått i en hård skola;-)

Ässis vattensvans repade sig på knappt en vecka. Men det var bra deppigt några dagar. Ont i tassen och vattensvans. Men nu börjar klon också bli bättre, även om det är en stund kvar innan allt är utväxt. Kruxet är bara att den tån ser mycket mera svälld ut än den "friska" och det bekymrar mig lite. Ska hålla koll på det, får vi se om det blir flera besök hos veterinären.

Nu börjar Älska-Pälska repa sig iaf - hur vi vet det? Hon börjar bli grymt odräglig på grund av den här ofrivilliga semestern ifrån - iaf fläckvis - hårt arbete;-)

... för denna gång.

Vi har haft det kanon, kompisar med barn som kom på midsommarafton och stannade till midsommardagen - vi firade med champagne, sill & snaps, grillat & vin, bad (barnen mest-) in på småtimmarna. Ungar, hundar & hästar i en salig - men härlig - röra! Och så här tom & öde såg vår pool ut när alla vännerna åkt hem... 

Efter tre dagar av högsommarkänsla - trots ett växlande väder - vänder det nu och går mot mörkare tider... Och då har inte ens sommaren börjat. Känns det som. Visst är det märkligt, hur man går och väntar på att sommaren ska komma på RIKTIGT och innan man vet ordet av så är det höst. Snopet på något vis. Istället för att inse, att sommaren - det är den som är här och nu, bara lite nyckfull med väder och vindar.

Så passa på och njut - här och nu - för mera sommar än så här blir det inte!