… har inneburit mycket glädje, men också en del besvikelser. Förmodligen som sig bör.

Året började bra med ett nytt jobb i en för mig helt ny bransch. Mycket roligt, och mycket krävande. Jag kan inte minnas när jag varit så trött på kvällarna som jag varit under introduktionen till detta jobb.

I mitten på maj fick vi en ny familjemedlem, lilla pudelflickan Bella kom med sin uppfödare på flyg från Umeå, för att träffa oss för första gången. Och det var kärlek vid första ögonkastet, kan jag lova. Hon har under året som gått blivit en självklar del av vår flock, och trivs som fisken i vattnet här med livet på landet. Iom att Bella kom till oss, har jag också träffat flera nya pudelmänniskor och goda vänner, något som jag är oerhört tacksam för.

Årets husmorssemester gick av stapeln som vanligt v 27, med min bästa vän Katta och hennes killar och jag och våra tjejer (och Fia och Bella. Ässi fick i år vara hemma med husse…). Vi tillbringade några härliga dagar i Ängskär – som vi gjort de senaste åren. Massor med sol och bad, god mat och vin och prat och skratt halva nätterna. En härlig tradition!

Större delen av semestern annars regnade bort, själv hade jag pusslat lite och lyckades faktiskt pricka in de allra finaste veckorna (varav Ängskär var en).

Vårt welshmountain sto Titti som varit utlånad till Bollnäs under nästan ett år, kom tillbaka till oss i slutet på juli. Under augusti fick vi med stor sorg i hjärtat ta ett akut beslut om att låta vår underbara shetlandsponny Wille som delat vårt liv under några år, få vandra vidare pga akut fång. Den 25 augusti vandrade han över regnbågsbron, och det var oerhört tungt.

Tränat och tävlat hund har vi också gjort under året. Bella har varit för liten för tävlingar så Clara och hon har nöjt sig med att gått valpkurs och träna, Fia och Sofia har tränat och tävlat agility på klubbnivå, och tog faktiskt hem Klubbmästerskapet i sin storlek i agility på Tierps BK i år, och vann också agilitycupen i sin storlek.

Ässi tog under våren fyra cert i rask takt (i både rapport och spår), och vi anmälde oss utan någon större självkritik till SKK:s internationella utställning i Österbybruk som går av stapeln under Pingsthelgen varje år, och fick där en efterlängtad 1:a i öppen klass, och i och med detta fick Ässi också sitt brukschampionat. Vi hann också med ett träningsläger i Härnösand hos kennel Dobfanciers i slutet av juli som också blev en kombinerad husvagnssemester.

Under våren hade hon också gjort så bra ifrån sig under rapporttävlingarna så vi hade lyckats kvala in till SM i Falkenberg, som gick av stapeln sista helgen i augusti.

Dit åkte vi med ungar, hund och husvagn utan större förväntningar än att det var roligt att ha tagit sig dit, bland eliten av Sveriges Hundar. Detta visade sig vara ett jippo utan dess like, och en fantastiskt rolig tävling. Vi slutade med en 11:e placering och var fantastiskt nöjda med det. Att fått kvala in och förmånen att fått tävla var stort för oss.

Under hösten så trasslade det till sig på en elitrapporttävling i Timrå, där Ässi gjorde en av sina solklart bättre tävlingar, och olyckligtvis  (?) kom ikapp hunden före och på ren jaktinstinkt slänger sig över henne, med påföljd att vi blev avstängda pga olydnad. (Hunden före kunde fortsätta tävlingen så det var ingen fara med den.) Kontentan av detta blev omedelbar avstängning från SKK från all tävlingsverksamhet med omedelbar verkan och halva vårt liv rasade. Motivationen till hundträning likaså. Vi kontrade med brev till SKK och fick komma och testa henne för en av SKK:s testledare efter två månader, och blev lika omedelbart friade från avstängningen med samma omedelbara verkan. Tackochlov.

Men kruxet är att motivationen kommer inte ramlandes i huvudet på en, när man får ett brev om frikännande från SKK, så det jobbar vi på nu. Har tränat några gånger under december med våra goa träningskompisar som givit oss sitt stöd under hela den här tiden som varit otroligt motig.

Men vi är på g, och kommer igen under våren, i en eller annan form.

Under hösten fick vi också ett nytillskott i form av en varmblodstjej på 16 år, Nathalie N.E som flyttade in till oss. En trevlig om än lite otillgänglig tjej som vi behöver jobba en del med förtroendemässigt. Det här ställde till en del oreda i hästflocken för oss, så i dagsläget går våra två ston Titti och Natta i en hage och Prins Edwin i en egen hage. Natta rids regelbundet, precis som både Titti och Edwin, och till och med jag har ridit på henne några gånger.

Prins Edwin fortsätter att skänka oss både glada stunder och mindre glada stunder. Han är den av hästarna som står mitt hjärta allra närmast, trots att han har ett huvud som rymmer alldeles för mycket. Han och Sofia har tävlat några hopptävlingar under året, och även varit på ridläger tillsammans.

Besvikelser har vi fått vår beskärda del av under året, människor i ens omedelbara närhet som man litat på och trott gott om har medvetet gått bakom ryggen och dragit fördel av andra människors okunskap och framförallt tillit. Något som gör att man landar mycket hårt. Men jag är övertygad om att det man ger ut får man igen i en eller annan form – What goes around comes around – och förr eller senare slår det tillbaka på en själv.

Det finns också människor som gjort oss besvikna på andra sätt, som svikit och som inte har förmågan att inse vad man gjort. Och det är också något man måste lära sig hantera.

Så kontentan av 2009 – är ett till största delen bra år. Jag har träffat många nya människor som tillfört mitt liv massor i olika avseenden (jobb, fritid, intressen), och så alla mina gamla goda vänner (ni vet vilka ni är som står mitt hjärta nära) och min familj (ni är bäst!). Och alla våra älskade djur – vad hade vi för torftig tillvaro om inte ni delade vårt liv? Tack till er alla!

Sen har jag också tvingats välja bort de som varit oärliga och de som sviker…

Men jag antar att det hör till livets gång??

Gott slut, mina vänner, och ett riktigt Gott Nytt År till er alla!

 

Ikväll firar vi in det nya året med goda vänner och utan smällare!

  

... fick stå över kvällens Uffe-träning på TIRK. Ruggigt besviken var jag. Och Sofia. Edwin vet jag inte   ...

  

Han haltar inte i skritt, men markerar något i trav. Aningens svälld på insidan av höger fram. Så det är liniment, linda, mulpussar och morötter som gäller idag också. Och så vila, såklart.

Ponnypojken våran...

... har jag haft idag. Bästaste vännen Katta har varit här, och vi har pratat och skrattat hela dan. Nästan. Jättejätteroligt.

  

Katta och jag har gått tillsammans i skolan sen första klass, 1970, igenom hela grundskolan och hela gymnasiet. Några år efter det skildes våra vägar, Katta var många portioner äventyrligare än jag och mönstrade på en lyx-passagerarbåt och jobbade och åkte jorden runt, medan jag skaffade min häst och min första hund   .

Vi levde våra liv på varsitt håll en stund, om än med sporadisk kontakt, skaffade barn och familj, men sedan korsades våra vägar igen och vi återupptog kontakten och det med besked.  Vi läste bland annat Vuxenpsykologi på Högskolan tillsammans parallellt med våra jobb, och sedan många år tillbaka åker vi på husmorssemester med barn och hundar (sol, bad, massor av skratt & vin) varje år. Sedan många år tillbaka hörs vi också dagligen, antingen via telefon, mess eller mail, och bollar allt från vardagstrivialiteter till världsproblem tillsammans.

Det är helt ovärderligt att ha en sån här vän, någon som alltid vill en väl, och som man kan bolla precis allt med.

Kram och tack för att du finns   !

... blev avbruten av att Edwin började halta - helt plötsligt. Och rejält. Eländigt som f*#n rent ut sagt - men vad gör man?

Sofia och Vanessa hade anmält till en tvådagarskurs med Ulf Lind på TIRK, Vanessa skulle rida Edwin idag och Sofia i morgon.

Vi lastade - gick helt suveränt in i transporten, vår Prins, inte en tvekan! - och åkte upp till ridhuset, var där i god tid så Vanessa hann värma upp lugnt och under lång tid.

  

När sen halva lektionen har gått så börjar Edwin helt plötsligt halta på höger fram, och det blev bara värre och värre. Så det var såklart bara att avbryta, lasta in och åka hem. Och känna och klämma, stretcha och lägga på liniment och linda.  Och pussa mule, såklart, och trösta med morötter.

Och det hade ju Edwin inget emot...

Så nu får vi se hur han ser ut imorgon, om det öht kan bli någon Uffe-träning imorgon kväll för Sofia. Annars är det vackert bara att skjuta på det.

För någon halt häst rids inte i den här familjen, kan jag lova   !

(Kruxet är ju bara att han ALDRIG är halt, vår vän Edwin. Mycket annat sattyg kan han ju hitta på, men haltar gör han bara inte. Jo, om han gjort illa sig eller sparkat på sig - men aldrig annars... Däremot hade han gått genom tråden i hagen idag, om det kan ha något med saken att göra?)

Så till i morgon rehabiliterar vi med mulpussar och morötter, så får vi se hur långt det räcker...  

Nu har kung Bore slagit till, och det med besked!

Minus 22 grader hade vi på termometern här ikväll, och då biter det rätt rejält i kinderna...

Så här härligt hade de i familjen som var lediga idag haft det (dvs alla utom jag  -  som jobbat i två dagar...):

Julkärve på gärdesgård:

  

Mera snö...

    

Orörd snö...

   Kallt om tassarna...

  

... på skogspromenaden...

  

Vinter, mycket snö, kallt och ohyggligt vackert!

Den här almanackan kom med posten idag:

  

Tack snälla Anneli & Twix för den söta kalendern som jag vann i tävlingen om man är en hundmänniska eller en kattmänniska!

Så glad jag blev! Den satte verkligen guldkant på min dag   !

  ... en av de vackraste dikter jag vet. Läste den på en inramad tavla på väggen  hos en kompis för massor av år sen, och tycker fortfarande att den är lika fin.

  

... och en underbar sådan. Minus 17 grader i morse, man trodde inte riktigt sina ögon. Men det var sant. Och stor sol. Och vackert som tusan.

  

Frampå förmiddagen lyckades Sofia lura med mig  ut på en härlig ridtur i skogen, bland snötyngda granar och en alldeles bedårande vacker vintermiljö.

Livrädd var jag, ska villigt erkännas, det var flera år sedan jag red sist - och jag tycker fortfarande att Natta är så stor, så stor... Får en känsla av svindel så fort jag ska hoppa upp på henne... Men så otroligt snäll. Vilken häst!

  

Vi var ute nästan en timme, och Ässi var med och sprang i djupsnön, mycket förundrad över att matte satt på hästryggen. Vid ett tillfälle försökte hon till och med klättra upp till mig - och Natta sa ingenting!

När ridningen och hästpysslet var klart (morotspussar och mulpussar) kom hela familjen P med Falcon och hälsade på, så Falcon fick träffa brudarna i Rocknö. Det var nog en vidunderlig uppleveslse för Falcon, men han tog det mycket bra. En cool kille som blev djupt impad av Ässi, trots att hon domderade med honom...

  

Jätteroligt att träffas och hinna prata lite. Nu ska vi ju fira nyår ihop, så vi ses snart igen!