Idag var det då dags för dagen D - konfirmationen i kyrkan!

Vilken underbar upplevelse! Så annorlunda mot när jag konfirmerade mig!

(På typ dinosauriernas tid - om ni frågar mina tjejer:)

In kommer hela gänget konfirmander - i kåpor - dansandes hej vilt till värsta rockmusiken på orgel. Otroligt annorlunda - och häftigt!

Det framfördes sång, bildspel, filmer, uppträdanden, pjäser, en gudstjänst kan man väl kalla det och så konfirmationen.

Underbart rörande och vackert. Ljust och glatt, musik och glädje.

En härlig upplevelse.

Och så här fin var Clara:

Och efter ombyte till en klänning som farmor sytt till henne, dagen till ära:

Och här tillsammans med storasyster Soffi innan hemfärd - snyggingar:

Efter kyrkan och sedvanlig fotografering, åkte hela gänget hem till oss för konfafika:

Cider, godis och lite mingel. Och alla var där - så roligt!

Smörgåstårta och efter det, lite fika.

Och - naturligtvis - presentöppning:

När alla gästerna gått hem, när allt var undanplockat och tältet nerplockat, sov konfirmanden i egen hög person sött på örat i flera timmar.

Det är jobbigt med konfirmationer:)        

Tack till alla er som kom och delade vår dag!

... har det blivit både igår kväll och ikväll.

Igår såg vi Man on Fire på TV:

Vilken film! Jättebra, bitvis grym och otäck - och krokodiltårarna rann...

Ikväll blev det Million Dollar Baby (som svärfar tipsade om på rapportträningen idag...) - och samma där, vilken film!

Hilary Swank och Clint Eastwood. Innan krokodiltårarna började falla här också... Toppenfilmer, båda två! Har ni inte sett dem - gör det!

... har vi varit på ikväll, hela familjen utom storasyster.

Jättetrevlig tillställning - alla konfirmander med familjer var där. Tror jag, vi var åtminstone en himla massa människor i kyrkan.

Vi fick veta lite vad konfirmanderna gjort under året - genom bilder, filmer, uppträdanden och egna berättelser. Vi bjöds på mat - härligt gott - och fika.

Skoj och bus, som avslutades med en andakt och nattvard i kyrksalen. Underbart vackert - och jag blev alldeles tårögd. Tycker det är så vackert med lugnet och stillheten.

Imorgon blir det den riktiga konfirmationen!

... håller vi på med här på landet. Lillasyster ska konfirmeras i helgen som kommer, och det med buller och bång. Såklart.

Och det ska vi fira tillsammans med bästa vännernas största grabb som också går i samma konfa. Så det blir partytält och möbler och smörgåstårtor och kaffe efter kyrkan för deras släkt & vänner och vår.

 Så - snälla vädergudarna - bistå oss med vackert väder;)

Tack & amen!

... har hon inte, Bästa Blixtra. Och glad för det är jag.

När Mallemamman och Fia jagar mus i stallet på liv och död, då säger Bästa Blixtra - Hej kompis, vem är du? Kan vi hälsa?

Ibland är hon bara för underbar (och ibland mindre underbar - denna vecka har ett par splitternya Peltonkåpor, två mascaror, en pannlampa, en rulle hampatråd, bland annat, observera bland annat, gått i bitar mellan hennes tänder...).

Hon är rar mot alla djur. This far. Till och med katten (och då är hon inte van med katter) på TIRK får ligga i lugn och ro på stolen bredvid när vi sitter på läktaren och tittar på Soffi & Lorden...

(Undantaget kan vara mallemamman. Hon är inte alltid lika rar mot Mallemamman. Hur man nu törs utmana ödet som hon gör, men ibland får hon också pisk så det visslar om det. Och då håller hon sig på mattan en stund...)

Men, som sagt, någon killerinstinkt har hon inte, Bästa Blixtra. Än. Peppar peppar.

Och - jag tror nästan att den jagade musen i stallet nästan övervägde att stanna och hälsa på henne. Nästan.

Idag har vi tokröjt hemma, och då menar jag inte städat, utan RÖJT.

Vi har hjälpts åt att röja verandan från allsköns bråte som stått där sen evigheter, poolen har öppnats upp och rengjorts och fyllts med vatten inför sommarens kvällsdopp, plus en massa annat fix.

Och - hundarna har ju haft jättetråkigt, såklart.

Så jag packade ihop pinnar och snörboll och gick ut och la ett lite halvknixigt spår åt Blixtra. Med kyrka, spetsvinkel och halvt nergrävd pinne.

Innan jag gick det (efter en timme) lekte jag duttleken ett par gånger, eftersom hon har större motivation på spåret än på grejerna.

Toktaggad kastar hon sig rakt ut i spåret - och tappar bort sig direkt. Det här har nu hänt flera gånger, jag visar på och jag låter henne känna in spåret - och ändå är hon inte klar. However, efter lite snurrande kom hon rätt, och spårade som en gudinna. Hon var - trots att det blåst rätt hårt här ute på våra gärden - inte mer än en halvmeter ur spår. Helt otroligt. Sofia hängde med, och flera gånger trodde jag att vi gått av spåret - men vips så hämtade hon upp en pinne, och vi var på rätt spår. Helt underbar! Så duktig, jag kan inte minnas när jag var så nöjd sist. Vinklarna tog hon jättebra, och pinnarna också.

Sen var det småhundarnas tur, Soffi hade lagt godisburksspår till Bella och Fia. Och DE vet vad det är frågan om. Svischar genom vinklar och över stock och sten som bara tusan för att få komma fram till den utlovade rostbiffen (denna gång i låda med lock - förra gången hade pipperna hunnit tjyva godiset i burken så Bella stackarn kom fram till en tom burk... snopet:). Jätteduktiga voffisar!

Hade också lagt ut ett spår till Ässi som fick ligga nästan två timmar. Inte så långt, men desto klurigare. Direktpåsläpp och efter några meter gjorde jag ett garnnystan som hon fick jobba rätt bra med innan hon hittade ut. Kyrka även här, men det fixar hon utan problem, vinklar, hade lagt en boll i ett dike, men den plockade hon upp utan problem, spetsvinkel, nergrävd pinne (heller inga problem - när hon vill har hon en nos som få, den hunden;) och sen hade jag gjort några öglor på spåret - och DET tyckte hon var jobbigt. Men hon löste även det galant även om hon fick anstränga sig lite och hittade slutet (kastboll) utan problem. Sen blev det hundmiddag och grisöra och vila lite på lurarna.

Nöjda och belåtna. Och matte med, såklart...

... har vi hunnit med i veckan. Eller ja, bäbis och bäbis? Jag vet inte, de börjar ju bli lite halvslyngliga i ålder nu, våra pärlor.

Träffade Eva, Tomas & Bella och Jill, Johan & Dunder en kväll i veckan för en liten rapportträning. Hundarna taggade till tänderna och sprang jätteduktigt.

Blixtra hade lite svårt att låta bli att pipa på stationerna - vilket elände.

Ässi har ju aldrig sagt ett pip - mer eller mindre, men hon har tystnat på en gång om vi sagt till - och vi är ju hiskeligt bortskämda med att ha en tyst hund (även om det straffar sig på skall-betyget i ekl:) på rapporten.

Men - så icke Bästa Blixtra. Hon piper glatt och påstridigt.

Men vi jobbar på det.

However, när bäbisarna var klara och alla åkt hem, tog vi ut Ässi och körde 3 skick med henne. Ujujuj... vilken lycka för henne att få springa. Som hon älskar att springa rapport.

Sen släppte vi båda hundarna i skogen och tog lite kaffe på ryggorna innan vi packade ihop och åkte hem, mycket nöjda med båda hundarna.

Våra bästaste mallisar...

... blev det ikväll. Härliga spårmarker, duktiga hundar och en lång, ljus kväll.

Johnny & Ässi, jag & Blixtra och Jill & Dunder. Och Zorro, såklart, men han fick bara roa sig.

Alla hundar var duktiga, vi gick med och tittade på varanns spår och det lär man sig mycket av.

Både hundar & matte (åtminstone jag) var trött (efter en lång och hektisk arbetsdag också) när vi kom hem. Men jag undrar verkligen om det finns något bättre sätt att varva ner efter en galen arbetsdag än att vara i skogen med sin hund? Här och nu, mindfulness i ordets riktiga bemärkelse.

Jättehärligt, och jätteroligt. Det här gör vi om!