… också snart slut!

Vart tar tiden vägen?

Sofia har hunnit fylla 19 år under året och tog studenten från det Naturvetenskapliga programmet på Högbergsskolan i juni, vilket firades ordentligt som sig bör. Med vit klänning, skumpa och fest hela natten. Efter mycket beslutsvånda och efter många dagars sommarjobb på ICA i Örbyhus bestämde hon sig slutligen för att läsa Byggingenjörsutbildningen på Högskolan i Gävle, där hon började i augusti, och där hon stortrivs, och är jätteambitiös med skolan. Alla höstens tentor har gått som på räls, jätteskönt, och hon är verkligen väl värd det.

Sofias fritidssysselsättning är numera hund, hund och hund. Hon har med Isa – som blev ett år i maj - tävlat lkl 1 med ett fint första pris under året, och även startat ett par appellklasser som inte velat sig lika bra. Men de tar nya tag i vår. Däremot MH-testade hon henne i Sala i höstas, så Isa har numera Godkänd mental status med 1:a på skott, mycket hedervärt. De har också vallat under sommaren, fantastiskt att få se en hund med så stark vallinstinkt i sitt rätta element (även om det såklart behövs en del upphyfsning och respekt-träning   ). Med Fia har hon också tävlat lkl 2 med den äran – i Knivsta i våras - och även fått ett första pris med henne där bland idel ädel brukshundar och där hon gjorde riktigt bra ifrån sig! Fia har under året också blivit uppflyttad till Agilityklass 2 och att det är Sofias förtjänst är det ingen tvekan om, jättebra jobbat!

Clara blev i april hela 17 år och går nu andra året på Thoreen Business School i Uppsala med inriktning på beteendevetenskap och ledarskap. Hon är galet kreativ i allt hon gör – bakning, sömnad, teckning – och fortsätter också fotografera fantastiskt vackra bilder. Kreativiteten får utlopp även här, och detta resulterade i en del betalda fotojobb även i år, bland annat ett bröllop i bruksmiljö - vilket härligt extraknäck! Clara och  Bella-Bus har också under året tävlat en del i agility med varierande framgångar, men huvudsaken är att de har roligt på planen och det är jag övertygad om. Mycket tid går till skola och pendling för Clara, som tillsammans med Bella har bott några nätter i veckan nere hos mormor och morfar i centrala Tierp för att slippa ytterligare en bussresa (hemifrån) under de allra tidigaste morgnarna.

Clara övningskör lite nu och då och har jobbat åt TP:s catering på Tierp Arena under sommarens evenemang, och även hjälpt till under julbordsfestligheterna. Clara har också dansat Lyrisk jazz på the Edge under hösten, vilket avslutades med en stor dansshow i början av december. Mycket vackert. Anar att dansen också är ett utlopp för den kreativitet som finns inom henne.

Johnny har under året fått jobba mer på hemmaplan, och slippa de långa resorna till Bålsta bla som tidigare. Jätteskönt, och vi trodde nog att fritiden skulle öka något, men det vet jag inte…

Han har tillsammans med Yksi – som också hunnit bli ett år i april - tävlat lkl 1 också de med fina poäng och första pris och även appellspår med uppflyttning. Vi startade även en appellrapport i Västerås, men då hundarna före valde att inte gå iväg på rapporten gjorde inte Yksi det heller. Vi provar igen i vår, för snabb är hon, den lilla råttan om hon bara vill. Yksi har också MH-testats under året med Godkänd mental status och 1:a på skotten. Skönt!

Me myself and I har  hunnit fylla 50 under året (hur nu det är möjligt   ) och det har firats under hela året i olika konstellationer. Fantastiskt roligt. Skulle kunna fylla 50 varje år...

Själva födelsedagen firades med en vecka i Hurghada, Egypten tillsammans med familjen och goda vänner, på ett sagoslottshotell vid havet som överträffade alla förväntningar. En vecka med 40 graders värme, sol, bad och paraplydrinkar. (Och en och annan magåkomma, såklart…) Kunde inte ha fått ett bättre firande!

Hann inte mer än hem – tyckte jag – så var det dags att fira med goda vännerna på stan, mat på Basilico och drinkar på Hamnpaviljongen och en helkväll i goda vänners sällskap, toppentrevligt. Så var det sedan dags för nästa konstellation, några kompisar från gymnasiet som firade tillsammans på Hijazz med lite bubbel och babbel på stan, därefter var det tjejgänget från grundskolan som firade vidare en underbar sommarkväll i september med mat och vin på Katalin. På det fick jag mig en tur till Norrtälje och en storseans av Terry Evans med bästa Katta, vilket var en fantastisk upplevelse. Så – det här året har jag firat 50 nästan hela året. Och – tant eller inte, men roligt har jag haft! Jättehärligt!

Bästa Blixtra och jag har såklart tävlat under året, och det har gått än si, än så.

Vi startade lkl 3 igen i januari, och failade på ljudet och jag dumpade totalt. Blev så otroligt ledsen och besviken och ville bara lägga allt vad lydnad och tävling hette på hyllan och bara gräva ner oss båda två. Motivationen bara dog   . Men hur det än är, med en hund som Blixtra går det bara inte. Man reser sig, torkar tårarna och kommer igen. I maj åkte vi till Falun för att tävla hkl rapport och där strulade det till sig lite på rapporten, vilket gjorde att hon var lite illa till mods på nästa rapporttävling som gick av stapeln i Gävle. Med 10 p missade vi uppflyttningen där, men tog nya tag och packade husvagnen och åkte till Timrå för ytterligare rapporttävling, och där var hon så ledsen så hon ville inte ens gå ut från B-stationen. Det var ju inte så roligt. Och blev då såklart också en dipp i vår träning.

Nu var det att välja på att lägga ner rapporten, eller gå tillbaka i träningen och se. Hon tycker ju att det är så himla roligt att springa, och är ju snabb också, när allt går som det ska (vilket det ju såklart inte alltid gör…). Så i september – efter massor av lattjoträning med snälla träningskamrater – gick vi ut igen och tävlade hkl rapport i Skutskär. Med den äran! Där gjorde hon en bra lydnad, ett fantastiskt uppletande och en kanon-rapport. Snabb som satan, och sprang dessutom om elithunden på sista sträckan. Jag hade kunnat gråta av lycka. ÄNTLIGEN fick vi vår uppflyttning! Och dessutom med en GLAD och oberörd vovve   !

Dagen efter hade hemmaklubben dubblerad lydnadstävling, dit vi var anmälda både fm och em i lkl 3 och ÄNTLIGEN fick vi där också vårt efterlängtade förstapris i lkl 3, om än med knapp marginal   .

Glädjen och euforin denna helg visste nog inga gränser. Nu var vi klara för elit i både spår, rapport och lydnad. Shit vilken hund jag har!

I november sen gick vi upp och tävlade vår första elitklasstävling i rapport med certpoäng och en fin placering som resultat (bland de stora hajarna , SM-hundarna). Var sjukt nöjd med att min vovve höll ihop så bra under sin första elittävling, även om det självklart finns saker att önska och fila och träna vidare på.

Dessutom har Sofia och Blixtra tävlat några agilityklasser under året, och i slutet av december blev de som grädde på moset  KM-vinnare och klubbmästare bland large-hundarna i Tierps BK   .

Fantastiskt jobbat av min Bästa Blixtra. Det känns – periodvis får jag väl säga, för det händer ju faktiskt att vi deppar – som att hon går från klarhet till klarhet.

Jobbet rullar på. Med lite ojämn arbetsfördelning. Vi hade ju en fantastisk vinter med mycket snö som var som en lisa för själen, men tyvärr inte för jobbet. Då snön låg kvar långt efter påska (dvs ända in i början av maj) rådde ett illavarslande lugn under hela våren. Tills solens första strålar letade sig fram, då blev det fart på marknaden igen. Och alla ville sälja. Vilket innebar att det blev köparens marknad, spekulanter prutade, priser dumpades och försäljningar tog en evinnerlig tid. Generellt. Jag har nog aldrig jobbat så mycket som jag gjort denna sommar, medan min kollega så lämpligt gick hem på barnledighet i slutet av maj och gav mig såklart ännu mera att göra   (vilket i egentlig mening är positivt). Men denna sommar har jag varit lite bitter för sommaren har varit fantastiskt varm och solig, ALLA (kändes det som) var lediga utom jag. 3 dagar vid två tillfällen var jag ledig, och det uppskattades enormt kan jag säga. Å andra sidan är det så det ser ut i det här jobbet, det är ju verkligen även vanligtvis högsäsong under sommarhalvåret. Men den här sommaren har jag funderat över vad jag håller på med både en och två gånger kan jag säga. Under hösten planades sedan allting ut igen, priserna landade och objekten såldes och marknaden återgick till det vanliga.

Trots denna ojämna fördelning på både arbetsbelastning och inkomst, så älskar jag verkligen mitt jobb, även om jag någon gång i sommar snuddar vid tanken att byta…

Så, jag fortsätter väl en stund till…

Rest lite har vi alltså gjort även i år, hela familjen, och det var min födelsedagsresa till Egypten, som var en härlig upplevelse. Under tiden tog snälla föräldrar/svärmor/vänner och valpköpare hand om alla våra hundar och gjorde denna resa möjlig. Utan er hjälp hade det såklart inte gått att resa iväg med 5 hundar hemma.

Och självkart kunde vi inte låta bli att boka en liten husmorssemester även i år, bästa vännen Katta och jag. Samma vecka som vanligt, dvs v 27, och samma plats – Ängskärs havscamping. Vi sa till barnen att de fick göra som de ville – men 3 out of 4 dök verkligen upp efter ett dygn och stannade tiden ut med oss. Vi fick återigen några underbara dagar med sol och bad och massor av prat och skratt, och fyllde som vanligt på batterierna.

Tack för att ni finns och delar det här med mig!

Under sommaren var Johnny och jag och hundarna iväg till Strängnäs BK under nästan en vecka på kennel Enduros  träningsläger dit vi fått inbjudan av träningskompisar. Självklart under sommarens varmaste vecka – men vi tränade rapport, lydnad och provade även på lite skydds med andra hugade hundvänner och träningskompisar under några härliga dagar. Fördelen med värmen var att både Blixtra och Yksi lärde sig simma. Fantastiskt roligt, och självklart hoppas vi på att få komma med även nästa år trots att vi i detta forum har helt ”fel ras”.

Johnny och jag hann också med en weekend på Bruks SM som i år gick av stapeln i Mantorp, där vi såg massor av inspirerande och motiverande hundekipage och fick en hotellnatt   (mohahaha, skojar verkligen bara, men det var en sån rolig bild...) med tillhörande middag och frulle. Med hundar, naturligtvis   , men bara två den här gången. Resten av gänget var hemma med tjejerna.

Under höstkanten hann vi också med en weekend med goda vänner i Mariehamn – helt utan hundar och andra förpliktelser – bara lediga, äta gott och dricka gott och slappa.

I slutet av november sedan fick vi ytterligare ett oväntat tillskott – Brorsan Dunder kom tillbaka till oss av olika anledningar, vilket säkerligen inte varit något lätt beslut för hans ägare som med stor omsorg och stort ansvar och massor av kärlek präglat honom till den underbara vovve han är idag. Detta innebär att vi nu har SEX hundar i vår flock, och det har självklart inte varit helt enkelt. En del råkurr mellan vovvarna – Blixtra då främst som inte tycker det är ok att han kommer insläntrandes efter 3 år med hög svansföring och dessutom tar plats (för det gör han   ) - och naturligtvis massor med jobb för oss två-benta. Ambitionen är att behålla honom, men blir det för jobbigt i flocken måste vi ha andra lösningar i beredskap. Vi har pratat med polisen och ska få komma och göra ett L-test med honom i början av året, för att se vad det ger. Men han är helt underbar, brorsan Dunder, och han har snabbt vunnit alla 2-beningars hjärtan, oavsett vad 4-beningarna säger…

Dock handlar mycket i vårt liv om hundar nu, med sex stycken i huset, varav tre arbetsgalna mallar. Massor med jobb men också mycket glädje, såklart. Och massor av frisk luft   .

Ja – detta var en del av året som gått. Mycket mer har ju såklart hänt, i stort och smått, och är man intresserad av det finns ju alltid blogginläggen att plöja för den som vill.  Vänner kommer och vänner går, händelser som formar en, stora som små, förhoppningsvis har man lärt sig något nytt även i år – på gott och ont.  Men det är väl det som är livet, antar jag.

Nu står vi inför ett oskrivet 2014 och massor av nya utmaningar.  Vi hoppas att det blir ett härligt år med övervägande glädje och harmoni!

Så – Gott slut mina vänner, och ett riktigt Gott Nytt År till er alla!

... har återvänt till fäderneslandet (höll jag på att säga   ) sedan i slutet av november.

Av olika anledningar har han alltså flyttat hem till oss igen, och han är samma underbara 8-veckors valp som en gång lämnade oss, bara typ lite äldre och 35 kg tyngre. Men lika go, pussig och hjärtevänlig som då.

För det mesta.

Samtidigt är han nu en 3-årig mallehane med rätt mycket tyngd i det han gör, och det finns också en stor portion allvar i honom, så självklart är inte allt en dans på rosor.

Storlurs Dunder fotograferad av Maud Jakobsen under kennel Enduros sommarläger 2013.

Vi är jätteglada och tacksamma för att han haft världens bästa ägare under dessa år han varit borta från oss, som verkligen tagit hundägeriet och omhändertagandet av honom på fullaste allvar, lagt ner hela sin själ i honom och givit honom de bästa år han någonsin förmodligen kunnat få. Det här är inget lätt beslut för dem, kan jag lova.

Dessa fantastiska valpköpare har lagt grunden för att han är den han är idag, och det tackar vi för!

Storlurs Blixtra - mitt    och Dunders syrra - är dock inte lika glad och entusiastisk åt att han är tillbaka.

Och det har hon påvisat med besked några gånger. Och då menar jag med besked. Min mesmalla har visat sidor och takter som jag inte kunde drömma om fanns under hennes mjuka goa mallepäls. Men så är det. Hon har vuxit på sig som flockledare över 4 andra tikar och känner förmodligen därmed sitt ansvar. Och förutsätter att jag är i maskopi med henne. Vilket jag såklart inte är.

Dunder däremot är stor, glad och tar plats. Och är världens medelpunkt (enligt honom själv   ), vilket inte heller är uppskattat hos Blixtra. Däremot provocerar han aldrig, utan försvarar sig bara. Sen har han ett blixtrande humör som slår till ibland innan han hinner tänka efter, men som också gör att han ångrar sig väldigt fort när han inser att det blev tokigt. Och på allt detta är han ohyggligt mjuk. Och han vill inte bråka - för allt i världen.

Dessutom är han en arbetsmaskin utan dess like. Fantastisk att jobba med.

Som det är nu har hussen tagit ansvaret för honom, och jag kan lova, att nu handlar vårt liv typ bara om jobb och hundträning. Och då menar jag bara.

Om det finns någon därute som tycker att vi försummar er, så ber jag er, ha förståelse. Med 3 mallar i huset (och tre andra hundar)  blir det typ bara hund, hund och hund när man någon gång är ledig.

Ambitionen är såklart att behålla honom, om flocken sätter sig och alla till slut blir glada och nöjda, men vi har också tänkt oss L-testa honom efter helgerna, för att se vad detta ger.

Så, nu är Storlurs Dunder tillbaka hos oss, och han tar oändligt stor plats och har ett minst lika stort hjärta.

Och vi tycker alla så ohyggligt mycket om honom   !

... stekt.

Tror jag. 

Och undrar om inte Bästa Blixtra är skendräktig - kan det vara  möjligt?

Hon har sen igårkväll krupit längst in under julgranen - med risk för att välta hela härligheten och legat där inne under grankvistarna medan vi oavbrutet kollat på Downtown Abbey.  Fattar ingenting. Eller också har hon krupit upp med mig i fåtöljen och kurat i min julklappsfilt.

Ikväll kom hon ner - när hon tog en paus från julgransidet - med Isas leksaksråtta a la IKEA. I munnen.

DÅ förstod vi att det kanske var något annat som spökade. Och räknade raskt ut att det var 57 dygn sen hon slutade löpa idag. 

Så, vi får väl se hur det här artar sig. Eller urartar sig.

Jobbviljan har det då inte varit något fel på iallafall...   

... idag.

Johnny och jag åkte ut med mallarna, la tre spår - ett till Yksi med en godislåda och en kamp som slut, Dunder fick ett kort godisspår med bitkudde som slut och Blixtra fick ett spår med tre pinnar fastbundna i riset (hon behöver få upp lite mera intresse för spårpinnarna, senast gick hon över en pinne...   ) och en kampstock som slut.

Medan spåren låg gick vi och vallade två korridorer, en på varsin sida av vägen, båda ca 10 m breda och 50 m långa och la ut föremål i båda. 

Vi började med Blixtra, gjorde först några stadgeövningar och hon var tyst och fokuserad nästan ända fram till första skicket. INGET STARTSKALL och nästan inget tugg. Jag var helt salig. Inte  ett ljud på något utav skicken (fyra stycken) och hur ovanligt är inte det   ? Nu törs jag inte dra några stora växlar på det här, men i vanliga fall - när hon legat i bilen och sett oss gå ut tre spår och valla rutor för upplet brukar hon vara toppvarvad?

Hursomhaver, körde ett skick, hon hämtade utan startskall och kom tillbaka med knappt något tugg, tog emot, vände om och skickade henne på nästa ruta på andra sidan vägen för nytt föremål. Hon köpte det här hur bra som helst, och jag var jättenöjd med henne. 

Dunder (som faktiskt också har ljud!) plockade fint föremål i första rutan, men hade problem att vända över vägen och hämta i nästa ruta, han låste sig helt på snitslarna och behövde lite hjälp för att komma ur det. Sen gick det fint.

När det var Yksis tur så hade vi plockat ner en av rutorna och körde henne bara på en sida av vägen. Hon var verkligen taggad redan från start och tycker det är  jätteroligt att hämta grejer.

Sen var det spåren, Yksan spårade fint och tog upp spåret bra efter godisburken igen (där kan hon av oförklarlig anledning bara sluta spåra ibland, typ efter första pinnen eller så, men idag gick hon på spåret självmant igen) - jätteroligt!

Blixtra spårade också jättefint - precis där jag gått, snurrar kring granar och lite förledningar - men gjorde en extra snurr vid en spetsvinkel. Plockade alla tre pinnarna och den sista fick hon t o m rycka upp ett litet träd för att få med sig (utan tvekan!) och fick sen sin älskade kampstock till slut.  Glad och nöjd.

Dunders spår såg jag inte, Johnny spårade ett godisspår i koppel och sele (för att få ner honom på spåret och bli lite nogrannare) men det tycktes brorsan Dunder ge själva fan i (godisarna alltså) och kopplet slet han av redan i första vinkeln. Så var det med det. Men nog kom han fram till bitkudden, alltid...

Så - i stora drag var vi väl nöjda (även om jag alltid har en tendens att vara nöjdare än min sambo, men om det beror på duktigare hundar eller lägre ställda krav låter jag vara osagt...  )

... körde vi idag, hemmavid, med Bella, Blixtra och Dunder.

Fantastiskt roligt. Började med klickersök på Bella och det tog inte många minuter innan hon förstod vad hon skulle göra. Klok som en pudel - säger man inte så?

Därpå körde vi Dunder, som fick springa ut till figgen, lägga sig och få kampen och busa järnet. Jättetaggad att jobba i vanlig ordning, och fantastiskt lydig ute vid figgen. Han är verkigen en riktig arbetsmaskin, den vovven.

Och så Blixtra. Vis av erfarenheten efter sökkursen hos Eva tog vi inte fram någon kampleksak. Idag fick hon skälla för godis, och bara få kampen vid sista skicket i sista omgången, allt för att inte bli alltför ogörlig och uppsnurrad. Funkade jättebra, hon älskar ju också att jobba. 

Matade godis fram och körde några stadgeövningar med henne innan första skicket, vilket gjorde jättestor skillnad (tack Mia   för hjälp med stadgeträning!). Så roligt.

Men, jag blir lika förvånad varje gång att hundarna ändå kan bli såpass trötta av den här träningen.  Speciellt då vi inte är några sökproffs alls utan bara kör lightversioner (om än med delvis dolda/dolda figgar på Dunder och Blixtra). Helt otroligt, både Dunder och Blixtra var så nöjda efter 4 skick i två omgångar. 

Isa och Yksi fick spåra, så kvällen blev lugn och lång då alla djuren sov sött på lurarna. 

Och timmarna framför Downtown Abbey blev många, har nästan vänt på dygnet den här julhelgen för den serien. Härligt bra!

... annandag  jul 2013.

Det är inte ofta jag tränar påsläpp - att hon får leta upp spåret i rutan - utan för det mesta kör vi direktpåsläpp. Jag kan inte minnas när jag gjorde det senast, och ändå vet hon precis vad hon ska göra, min lilla pärla...

  Direkt efter rutan kommer också en spetsvinkel, som hon inte tvekar en sekund på (vilket jag gjorde, kan jag säga...) utan tar den nästan direkt i spårkärnan. Sen spårar hon ett nästan 1000 m långt spår helt exemplariskt (sånär som på en pinne - vilket är 21 p bort upplyste min kära sambo mig om...).

Nästan så jag blev religiös.

Bästa bästa Blixtra   .

... enligt S B K - metoden (Situation Beteende Konsekvens) har jag fått hjälp av Mia med.

Så tacksam för det, vi behöver det verkligen, Blixtra och jag. Man kan kanske säga att det är en vidareutveckling av stadgekursen som jag var på under  december, men här var det bara Blixtra och jag.

Så härligt, Mia inger mig alltid mycket lugn, vilket smittar av sig  fint på Blixtra, och här fick jag dessutom massor med tips på hur just vi behöver jobba. Ska försöka lägga vinterhalvåret på att kämpa med detta ljudborttagande, så får vi se hur långt vi kommer. 

Träningen var toppen, Blixtra var så trött och själv somnade jag i soffan framför Downtown Abbey på kvällskvisten, så nog tar det på att vara fokuserad och genomtänkt och tydlig i sin hundträning...

Härligt roligt - tack snälla Mia - och jag hoppas vi kan ses flera gånger för sån här träning!

... tränade vi hundar innan vi skulle ses och fika med tjocka släkten. Åkte ut med fyra vilda vovvar som inte ville annat än att jobba.

Bilen ser ut som ett kaos med spårselar, linor, spårpinnar, uppletande grejer och godis, bollar, bitkuddar och andra belöningar.

Hursomhaver är det fantastiskt att kunna lägga spår på barmark den här tiden på året.

Vi la ut fyra spår och medan dessa låg rastade vi hundar och vallade en uppletande korridor på ca 7x50 m. Började köra uppletande, Isa på 3 föremål, Yksi på 3, Isa igen på ett föremål, Blixtra på 4 föremål och slutligen Dunder på 4 föremål.
Jätteduktiga hundar som plockade massor av konstiga grejer. Här Dunder i väntan på sin tur:,

På det spårade vi med allihopa och det gick i det stora hela bra.
Blixten fick göra ett spår upptag som hon fixade med glans och dessutom spårade hon fantastiskt fint idag, verkligen jätteroligt. Planen är att starta henne i någon elitspårtävling under våren.