Nu har Herkules förmodligen tagit sitt pick och pack - eller rättare sagt, han kom som han var och han gick som han var - och börjat den långa vandringen hem. Fasiken också. Vi släppte ut honom en stund måndag, och en stund tisdag, och han gick en sväng på stallbacken och så in igen. Men så i onsdags gick han ut och sedan har vi inte sett till honom.

Och det är så deppigt. Vi har varit ute dag och natt och lockat och pockat. Klätt på hästarna täcken och låtit stalldörren stå öppen. Men ingen Herkules. Tänk om han börjat vandra tillbaka till därifrån han kom? Stackars liten...

Vi har meddelat den förra ägaren, som är på gång att flytta, men mormor i familjen skulle bo kvar så hon får hålla ögonen öppna. Det är en lång väg att gå för en ensam katt. Och vi saknar honom så. Lockar och pockar hela tiden i hopp om att han vill komma tillbaka...

I stallet står en ensam påse Whiskas kvar tillsammans med någa burkar kattmat... Och vi är jätteledsna...

Herkules jobbar på att finna sig tillrätta. Han har fått hälsa som hastigast på hundarna, men det tyckte han inte var någon höjdare. Så nu låter vi honom installera sig i lugn och ro innan vi gör ytterligare försök.

Han känner sig trygg i sadelkammaren, där han har sin korg och sin mat. Han tycker fortfarande att hästarna är lite för stora, men vänjer sig sakta men säkert. Vi har börjat öppna stalldörren ut i vårsolen när någon av oss är ute, och då smyger han ett varv runt stallbyggnaden och så kvickt in till tryggheten igen! Han är en försiktig general, men blir glad när vi kommer och kurrar så glatt när jag kommer in på morronen och fodrar hästar, och det känns bra.

Så långt har vi kommit för dagen!

Vi har blivit med katt!

En liten blyertsgrå kattpojke på 4 år som heter Herkules flyttade in hos oss igårkväll. Tanken är att Herkules ska bo hos oss i stallet och jobba som stallkatt. Sen får vi se om Herkules tycker att det är en bra idé - eller inte.

Jag har sagt att vi tar honom på prov en vecka för att se om han trivs med oss och om vi (läs Storlur:) trivs med honom.

En klasskompis till Sofia ska flytta och kan inte ha sin katt kvar, alternativet är avlivning, och av den anledningen har vi sagt att vi provar.

Tjejerna har bäddat åt honom i sadelkammaren och fixat med matplats och pysslat och donat, och han får vara inne tills framåt måndag eftermiddag, har vi tänkt, så han inte springer hem till sig igen det första han gör.

Han är älskad från första stund, kan jag säga, åtminstone av familjens tvåbeningar. Om 4-beningarna älskar honom återstår att se... Men det är väl som Fredde Hundcoach säger - bara att visa vem som bestämmer! Eller?

Återkommer med löpande rapporter...

Här en lycklig kattmatte:

Och en till:

Håll tummarna för att Herkules kattpojke trivs bra hos oss på landet!