... när den är som bäst.

Underbar kväll, 4 km promenad med hundarna i värmen, sen lite gräsklippning.

Sen bad och fika och babbel med bästa Vickan!

25 grader i vattnet?

Rabarberpaj med vaniljsås?

... är ingen  höjdare för mig som är allergisk. Nej fy 17.

Jag bor i en timmerkåk på landet, där det finns massor av möjligheter för getingar att bygga sina bon. 

Idag hade jag Nomor på besök, för att se om de kunde hjälpa mig förhindra dessa getingbobyggare, men icke. 

Inte förrän man visste var de hade sina bon (även om de inte syns utanför panelen), kunde de hjälpa mig.

Jag tjatade dock till mig lite getingdödargas på de ställen i panelen och runt fönster där jag ser att de kryper in och ut, och så fick jag också två stora flaskor med insektsspray som dödar getingar som har kommit in.

Jag sätter också upp avfallspåsar (såna bruna som man får av renhållningen), fyller dem med papper och hänger dem på strategiska ställen då det sägs att getingar ska luras tro att det redan finns bylor där då) runt alla ingångar, vid poolen och vid sovrumsfönstret.

Jag bär alltid med mig en adrenalinspruta, för jag blir så pass dålig att jag måste till sjukhuset, även om jag tagit en panikspruta. Några gånger har jag blivit stucken av jordgetingar, och det liknar ingenting annat. Då går det fort och sist fick jag åka ambulanshelikopter till Ackis. Det är inget jag vill vara med om igen.

Hoppas verkligen att   jag klarar mig från att bli getingbiten denna sommar!

... har jag varit idag, hos min diabetessköterska. 

Går alltid på provtagning en vecka innan, så alla provsvar finns i 1177.se i god tid innan besöket.

Fick diabetes typ 2 för ett par år sedan, upptäcktes i samband med en akut blindtarmsinflammations - operation. 

Efter det blundade jag ett tag för diagnosen, sen tog min husläkare mig i uppsträckning. Och det var bara att facea the fact. Jag hade legat på gränsen länge till högt socker - med ett stressigt jobb/liv som mäklare, familj, hundar som tävlades på elitnivå och slarv med mat mm mm. Mest var det nog jobbet, skulle jag tro.

Hade ett värde på 86 på HbA1c när min diabetes upptäcktes, idag hade jag 38.

Det är ju alltså sjukt bra. Och jag vet inte vad jag gör för att få så fina värden, för jag är absolut inte extremt

skötsam, tvärtom.  Självklart äter jag medicin, jag rör mig rätt mycket (snittar ca 15 000 steg/dag - dock inte i något power-walk tempo, men jag rör mig ändå dessa steg, försöker gå på gymmet ett par dagar i veckan - nu har jag slarvat - och har buggat en dag i veckan hela året) och försöker tänka på att inte dricka sötläsk, sötsaft eller juice (vid särskilda tillfällen, om jag har någon på sova-över och vill ha en härlig frulle, då kan det slinka ner ett glas eller två).

I övrigt äter jag sällan sockerfritt, jag älskar smörgåsar och glass och när jag lagar mat är det oftast sånt jag verkligen längtar efter - mjölkstuvade makaroner med falukorv, ugnspannkaka med bacon, korv och bröd - you name it. Inte bara såklart, det finns väl någon spärr långt inombords som på något sätt pekar ut rätt riktning ändå. Jag har ju haft en dotter med diabetes typ 1 sedan 6 månaders ålder (hon är 28 idag) så jag vet ju i teorin hur allt ska göras... Däremot dricker jag sällan - bor ju själv och det lockar inte mig att ta ett glas vin i min ensamhet, klart det händer men väldigt sällan, och äter inte snacks. Däremot kan det slinka ner någon chokladbit då och då, och något kaffebröd. 

Så - jag förstår inte riktigt vad som föranleder dessa fina värden. I allt övrigt även förutom själva blodsockret ligger jag fint och inom ramarna för vad som är tillåtet (kolesterol bl a). Idag hade jag också ett fantastiskt blodtryck - 118/70 - vilket också har varit högt så jag har medicinerat i många år och fått det knappt att ligga under gränsvärdet på 140/90 och idag var det så här fint.

Helt fantastiskt, när jag gick därifrån kändes det som jag vunnit en storvinst och fått en riktig OK-stämpel i rumpan. Så glad och tacksam för dagens besök, och fina värden.

... är inte alltid jätteenkelt, men något jag funderat på ett tag.

När det gäller min trädgård. Jag har en stor trädgård som det tar massor med tid att hålla i schack. Det tar nog minst två timmar att trimma gräs kring kanter av staket, pool, brunnar mm mm, sen tar det lika lång tid att klippa. Som tur är har jag åkgräsklippare, så jag kan lyssna på en ljudbok när jag klipper.

Men, grejen är att jag har funderat på att dra ner på jobbandet. Inser att det kanske inte gör något om det växer lite gräs i kanten på gärdesgården, utan räcker att jag trimmar inne på tomten. Ska göra ett försök, få se hur jag tycker att det går.

Har nog alltid varit lite prestationsinriktad, vill aldrig göra saker halvdant, utan på bästa sätt och med bästa resultat. Detta kräver ju en del av en, och att börja tänka på att förändra det vid 61 års ålder... ja men det är väl värt ett försök?

Här är min trädgård!

... började med sökträning med Vinna och två hundar till.

Har inte kört sök sen i oktober förra året, men nog visste hon vad hon skulle göra.
Härlig dag i skogen, 20 grader, blåsigt och myggfritt.

På bild 1) lösrulle, inväntar hund, och
på bild 2) fina Qira medan vi fikar.

Rastade hundar, åkte hem och bytte om och åkte till pappsen. Idag fick han besök av en bror och två svägerskor. Känslosamt, och han blev så glad. Vi fikade och pratade i nästan en och en halv timme innan de åkte. Så roligt att ses!

Hem sen, rastade hundar och iväg till Halls, Sofia och Stoffe, på söndagsmiddag.
Smashed Burger som var och en plockade ihop som man ville och sen rabarberpaj och vaniljvisp till efterrätt. Åh herregud så gott!

Säger som min pappa när han åt något som var riktigt gott: det är så gott så man vill gallskrika!

... är ordet för helgen.

Började med att jag kollade klart på Malin Giolitos serie I dina händer igår. Och grät floder. Över gängkriminalitet och elände, över olyckliga människor och barn som i tidig ålder dras in i en massa elände för de hamnar i fel sällskap, och inte ens deras föräldrar kan skydda dem. Det finns verkligen inga vinnare, bara förlorare.

Nästa gråtattack kom i morse, till Nyhetsmorgon när Annika Strandhäll (Socialdemokratisk politiker) intervjuades för sin nya bok och berättade om sin eländiga barndom och sedermera om makens psykiska ohälsa, som ledde till att han tog livet av sig.
Hur mycket kan en människa stå ut med?

Boken släpps 5 juni, då kommer jag att hänga på låset, jag lovar.

Sen var det då dags för kvällens gråtsejour, denna gång till Netflix-filmen En del av dig.
Å herre jisses vilken film! Handlar också om psykisk ohälsa och saknaden efter en fantastisk storasyster (Zara Larsson för övrigt) som tar sig uttryck på olika sätt. Återigen grät jag så tårarna sprutade.

Man undrar ju om det är åldern som gör att man blir så himla blödig, eller om det rakt igenom är min HSP som gör att alla känslor kryper under skinnet?

... är underbar!
Sol och varmt på dagtid, runt 25 grader varmt, långa ljusa kvällar och 15-16 grader när jag kissar av hundarna innan läggdags, ofta runt midnatt.

Idag när jag kom hem efter hundträningen planterade jag om lite blommor - en hortensia som ville ha lite större kruka, och likadant en vanlig bordsros. Sen satte jag ner lite mer plantor ute i pallkragar, utökade med en till dahlia och ett par snackpaprikor bland annat mellan tomater och auberginer. Sådde också frön, blandade sommarblommor och slingerkrasse.

Sen kom Clara och Filip och hundarna och fikade i solen. Så mysigt   

När de åkte tog jag ut järnhästen och klipptes gräsmattan på fram- och baksida. Gräset hade inte växt så mycket men de här nedrans maskrosorna som ska sticka upp ser ju för hemska ut, så nu rök dem och nu är gräsmattan som en golfgreen igen, älskar det.
Lite vanskligt att klippa när det är så här torrt, men det såg ut som om det skulle komma regn nån dag i mitten på veckan.
 

Här svalkar Clara både mage och fossingar!

När det var klart la jag mig på rygg i poolen en timme och soltorkade sen innan jag gick in.

Spårade och körde uppletande med Vinnapinna på förmiddagen. Herregud vilken hund jag har!
Det var varmt, och åska i luften, så hon hade levlat ner några hack i arbetsintensitet. Men i det tempot är hon att jämföra med en medelmåttig uppletandehund. Och det säger en del. Inte för en sekund att hon slutar leta, och börjar klibba mot mig på baslinjen. Nej, hon letar tills hon hittar.
Idag körde vi konkurrensuppletande med henne och Pepp - skickade varannat skick - men det gjorde ingen skillnad för henne. Hon jobbar ju så fint ändå, så det gjorde varken till eller från. Inte heller såg hon det som någon störning, hon jobbar så fint och fokuserat oavsett.
Har jag sagt att jag älskar den här hundens arbetslust?

Sen dags för spår. Idag fick hon leta sig ut i skogen för att hitta spåret (ej direktpåsläpp). Och som hon gör det! Helt suveränt!
Pinnar (skogspinnar) slarvade hon med idag, och gick över några stycken - inte bra!
Men spåret! Vinklar och spetsvinklar - hon analyserar så fint och så snabbt och väljer så rätt!

Åkte hem från träningen mycket mycket nöjd!