... har passat på idag när jag bara har en häst hemma. Underlättar betydligt;-)

Så här fint blev det:
Välkommen in:

Och så här ser det ut inuti:

Och igen:

Som det är nu ser det nästan kliniskt ut, men det lär nog vara fullt med grejer igen om nån vecka, om jag känner familjen rätt;-)

Nu är det sadelkammaren kvar att städa, och det tänkte jag husets döttrar skulle få ta hand om...

Och så en bild på ridbanan som blev klar i somras:

Visst har vi det ruggigt bra?

Igår när jag kom från jobbet gick jag ut ett ca 500 m långt spår till Ässi på samma gärde som i lördags. Några vinklar, 4 apporter + slut. Det låg i två timmar sen fick Johnny gå ut det med Ässi. Vilken skillnad! Inte alls samma vimsighet som i lördags, däremot ser vi att hon är oerhört taggad och slarvar gärna lite i början, het och har bråttom som tusan och slår rätt mycket, men när hon sen får gå ett tag blir hon mycket mera fokuserad och jobbar mycket mera målmedvetet, med ett helt annat tryck i linan. Hon gjorde det kanonbra, plockade alla pinnar, slutet gick hon över visserligen men det löste vi snyggt ändå.

Undrar om strulet i lördags berodde på att fälten var helt nyslagna, om det kan ha ställt till det för henne?

Roligt att se att hon inte tappat allt under ormbettskonvalescensen!

Sen gick Johnny ut ett kortare spår till Fia, som Sofia fick gå med henne. Hon är lite oförstående i början, innan hon har passerat spåret vinkelrätt så förstår hon inte varför vi står där, hela flocken, och glor på henne?! Men så råkar hon snava över spåret, och nu är det ett helt annat drag i snöret när hon vet att det finns en skål med nåt gott i som slut. Jisses vad hon jobbar, den lilla skruttan. Och belöningen kommer ju alltid...

Eddieponken har varit ensam häst på gården i en vecka nu - och det går över förväntan. Tänkte avvakta och se hur det blir med Titti-fröken, som är på prov i Bollnäs några veckor till, ifall hon tänker komma hem annars ska Edwin få en ny kompis.

Han är jättelugn och sansad, men nog känner han sig säkert lite ensam. Såna här dagar vill man gärna dela med nån...

Hösten är årets mest fantastiska årstid - om jag får bestämma...

Å andra sidan har alla årstider sin charm, men såna här dagar slår det mesta!

På hemväg från svampskogen:

Snart avlövade trädkronor...

Nyslagna fält bakom gärdesgården...

Och kanske höstens sista...

Jyckarna fick följa med till svampskogen, nåt de älskar. Skogen alltså, svampen bryr de sig inte om;-), trots att jag med varje hund tänkt att jag ska utbilda den till kantarellhund så är det ändå till syvende och sist jag själv som får leta. Har i ärlighetens namn aldrig ens försökt utbilda en kantarellhund. Men det vore lite häftigt!

Ässi springer mellan oss hela tiden (bra för rapporten?) och Fia går mest och nosar i vildsvinsbök eller efter harbajsar. Olika intressen...

Här har Fia tagit en vilopaus, lagt sig på den största - mossbeklädda - stenen hon kunde hitta för att ha full koll på oss allihopa...

Och Ässi, hon tycker det är roligare när vi leker än när vi plockar svamp.

Snälla husse...

Hade tänkt lassa in vinterns hö i helgen, men höleverantören var sjuk, så vi får skjuta på det till nästa helg.

Istället blev det en dag i svampskogen, en dag med underbart höstväder, familjen och hundar. Och svamp, såklart. Bäst också att passa på innan älgjakten kommer igång, sen känns det helkört att vara i skogen en stund.

Många svampar såg vi...

En del giftiga:

Andra vet man inte så mycket om:

Nån sorts fingersvamp ska visst vara ätlig, men jag vet då inte vilken.

Å andra bara står där och ser oansenliga ut:

Men vi plockar bara kantareller, och nu har skogens guld - de gula kantarellerna - ersatts av höstens trattkantareller, så ikväll blev det två plåtar med svamp som ligger för torkning och så en rejäl panna smörstekta till köttet...

En kväll tidigare i veckan var jag ut och la ett skogsspår till Ässi (& ett litet till Fia, som gick bättre än det förra - nu fattar hon att det står en skatt, dvs en burk med nåt gott i, vid spårets slut;-), ca 300 m som ett Z ungefär, med kampen som slut. Gick helt ypperligt, trots att det nästan var mörkt i skogen när jag släppte på vek hon knappt en tum från spåret. Helt otroligt. Och tackochlov - eftersom jag är dödens rädd för att stöta på vildsvin eller nåt annat otäckt i skogen...

Så i dag gick Johnny ut ett bra långt gärdesspår - nyslaget gärde dan före - här på grannängarna som fick ligga nästan på minuten 2 timmar. Visserligen blåste det nästan storm - men det var nästan otroligt hur lost hon var nästan innan hon ens kommit på spåret. Hon har yrat och vimsat över detta gärde, fäst på spåret i några meter, vimsat av och på och cirklat och cirklat och letat och letat. Vinklarna har hon hittat (?!) men i övrigt var det mycket yrande. Efter mycket om & men hittade hon några pinnar, och så slutet, men hon var bra trött när kvällen kom.... Dagens spår tog på rejält.

Blåsten, visst, men undrar om det kan ställa till det så för att gärdet var nyslaget? Hon vill ju sååå gärna, och det finns inte en tanke på att ge upp...

Nu vilar vi igen, och gör ett nytt försök till veckan.

Ikväll blir det tacos med familjen - och kanske ett glas rött!
Trevlig helg!