... igen, åt Sofias pojkar.
4 mallar är ingen walk in the park, det ska gudarna veta   .

Rastar dem tillsammans på morgonen, sen försöker jag dela på dem.

Räcker bra med två åt gången, hälsar en 60-årig tant   .

Vilka är oddsen för att man släpper ut hundarna på den inhägnade framsidan kl 0930 en torsdag fm och det sitter en harpalt på grusgången    innanför gärdesgården och staketet?

Den sprätter iväg och kommer undan under grinden och de två mallarna hoppar utan att blinka över 1,20 m gärdesgård? Pirran först och Vinna efter. Fy fasen vilka odjur   .

Haren klarade sig och hundarna vände och nu blir de inspärrade i hundgården resten av dan. Kanske resten av veckan. Eller resten av livet. Vi får se.

Just nu är de rejält i onåd, i alla fall.
Men inte det minsta ångerfulla.

... emellanåt (tills matten upptäcker oskicket och säger åt henne att gå ner!)

Bästa utsikten för att speja på vilt på fälten utanför   !

... på brukshundsklubben ikväll.
Fy tusan vad med mygg, men några tappra själar var vi som tränade ändå.

Vinna-Pinna, Pirripirran och jag. Och så några till!

... är världens bästa och samtidigt världens värsta   .
Mycket hund men med fötterna på jorden (stabil), ibland tror jag att det är bara jag som tycker om henne   . Hon är glad och social och många tycker det är jobbigt.

Hon är odräglig på att gå i koppel, utåtriktad när vi är ute och har fullt span på vilt   . En riktig pain-in-the-ass bitvis.
Inomhus är hon världens bästa. Galet social och glad i folk. På riktigt. Inga rädslor eller osäkerhet. Många bra sidor. Ofta bara för mycket i allt. Och vi (jag) letar fortfarande efter den förbaskade bubblan (ni som vet, ni vet).

Ikväll cyklade jag en långpromenad med henne, nästan timmen, och då är hon en dröm.

Min älskade fina Vinna-Pinna med en energi som inte är av denna världen. Som ligger på min arm varje natt vi ska sova och som vaktar mitt hus varje dag. Och som har en galet otillräcklig matte för tillfället...

(Och ja, jag är medveten om att förmodligen alla hennes tillkortakommanden beror på mig som säkert borde ha gjort annorlunda i många situationer...  

  

... saknar jag i år. Det har ju tidigare varit årets absoluta höjdpunkt, och målet med all träning och tävling.

Första gången på massor av år som jag varken är med som deltagare/mottagare eller åskådare.
Har ändå följt tävlingarna på sociala medier, så lite koll har jag, men en helt annan känsla att vara med på plats.

Fotot är från A-stationen på SM i Borås 2016 där vi placerade oss 2:a i rapporten med Bästa Blixtra och fick en silvermedalj. Det är såna minnen som vilar fint i hjärtat   .

... med vovvarna. Herrejisses vad med mygg, var helt omöjligt att stanna och kolla sms. Bara att traska på i rask takt om man inte ville bli fullständigt uppäten.

Anar också ett stråk av höst i luften, en skärpa som inte funnits där tidigare.

... till morgon-TV   !

Vinna vill så mycket, och Pirran vill också   !