... har vi varit tur och retur i helgen.

I oförrättat ärende.

Var anmälda till hkl rapport på lördagen och tog husvagnen upp på fredagen. Hann träna lite lydnad - som för övrigt gick fint - och grilla och äta lite gott på kvällen. Sent omsider kom också Anneli och Dennis med Jalmar upp med husvagnen och gjorde oss sällskap. De skulle också tävla rapport på lördagn, och spår med Dizel på söndagen.

Upp i ottan på lördagen, hundrastning, frukost och samling kl 08.

1 lkl hund, 3 hkl hundar och 1 elithund. Lottning - vi fick nr 2, dvs första hund efter elithunden. Ut i skogen och kom slutligen till rapportbanan.

Märkte redan innan Johnny och Blixtra gick ut till B, att hon kändes lite låg. Ville inte kampa på A, och kändes lite allmänt låg. Låg inte på i kopplet när de gick iväg, utan gick fint vid J:s sida. Tittade efter mig med långa blickar. Det kändes alltså inte helt ok redan där.

Så går då elithunden från B och kommer in fint till A. Jag väntar. Och väntar. Och väntar. Att det skulle kunna ta lite tid på B hade jag räknat med, iom att J fick marscha på henne en massa gånger när vi tävlade sist, för hon var inte något sugen på att gå ut. Men så plötsligt kommer två skott med en stunds mellanrum - och då kommer hkl hund nr 2 in. Då förstod jag att det var kört. Och fy farao vad ledsen jag kände mig.

Först för Blixtras skull - som har älskat rapporten över allt annat, och nu inte ville gå - och för att vi åkt nästan 30 mil tur och retur och bryter på första stationen. Så jäkla surt. Så besviken och så ledsen vet jag inte om jag känt mig någon gång.

Och inser nu, att incidenten i Falun har satt långt mycket djupare spår än jag nånsin kunnat tro. Trots att vi tävlade i Gävle två dagar efter och J fick iväg henne från B och hon gick resterande sträckor jättefint, så är det ändå inte det hon har med sig till Timrå. Utan obehagskänslan. Som gör att hon inte vill gå ut, och som gör att hon ser deppig ut redan på A.

De andra hundarna i hkl (2 st) gick fint, en aussie och en bc, men mallen i lkl gick inte heller ut.

Och så går elithunden (Jalmar) inte ut på sista sträckan. Så överjävligt. Anneli fick jaga iväg honom till D.

Och då sa jag... att jag vet fasiken inte vilket som egentligen är värst  - att bryta på första sträckan eller sista...

Anneli var också gruvligt besviken, såklart. Så vi deppade ihop en stund.

Sen åkte vi till klubben och packade ihop husvagn mm. Satte oss i bilen och åkte hemåt. Deppade som tusan.

Och funderade på vad vi kan göra åt saken?

Antingen träna mera, träna mera och träna mera skott.

Eller lägga ner rapprten en stund och låta henne vila och slippa det hon tycker är obehagligt.

Men frågan är vilket som är mest rätt? Jag skulle vilja få till en riktigt bra och lyckad rapport innan vi låter henne vila, så att det är det sista hon har med sig innan vilan.

Vi funderar vidare. Kan ju tävla spår och lydnad så länge, men det känns inte kul ändå...

Och det känns deppigt även idag...

Men trots det är hon såklart min Bästa, bästa Blixtra.
Det är ju inte lätt att vara modig om man är rädd...