... förödelsen efter tsunamin i Thailand.

Vi var inte där, och vi miste inte heller några anhöriga i denna förfärliga katastrof, men man kan ändå inte undgå att gripas med i den förfärliga sorg som många drabbades av.

Eftersom det nu är 10-års jubileeum har det varit mycket skriverier i tidningar och program på TV:n.

För många blev sig livet aldrig mera likt.

Så fruktansvärt, och vilka krafter naturen kan uppbåda.

Måtte det inte hända igen.

Snart har då hela december passerat.

Och den här hösten har varit en jävulsk studie i grått, grått och grått. Och svart med inslag av dis. Och lera. På bilar och på hundar. 

Det har varit plusgrader i princip fram till julhelgen (om man får hårddra det lite, och det får man ju   ).

Träningslusten har runnit av och det är knappt man velat promenera. Gjort det mest för att det varit nödvändigt och för att hundarna behöver ut, såklart. (Sen är ju vissa tapprare än andra i den här familjen på just den biten, att gå ut i mörka skogar under mörka kvällar med våra hundar - tack sambon, för det   ).

Regntäcken på och regntäcken av. Som tur är (eller inte?) har vi hundar som älskar att vara ute oavsett väder, vilket ändå tvingat oss ut, företrädesvis på helgerna, för att uppbåda någon form av hundträning.

Och när man väl är där, oavsett vad man gör, är det ändå roligt för man ser att hundarna mår så bra utav det. 

Vi har kört mest spår och uppletande, och får jag säga det själv är den här perioden den tid då vi vilar oss i form. Ja, jag säger så för att det är kul och låter skojigt, men är också övertygad om att det ligger en mening i det, att hundarna får en viloperiod från aktiv träning, för återhämtning och återuppbyggnad. 

Den lilla rapportträning vi kört, har vi kört med Yksi, men i lördags dammade vi även av Blixten i det momentet. Herrejävlar så roligt hon tycker det är.  Och naturligtvis dammar vi av henne en dag med nästan 15 minus, men vem brydde sig? Inte Blixtra i alla fall, det kan jag lova.

När det gäller lydnadsbiten har den legat nere. Förutom micro träningspass på promenaderna då. Stadga,skall och lite ff. Ser att jag får vara ohyggligt vaksam på ljudet för det tenderar till att släppas loss om det går för långt mellan träningarna. Men nu känns det som att hon åtminstone förstår vad jag menar - ljud = inget vara med och träna. Och DÅ är hon hellre tyst...

En riktig lustigkurra är hon, min älskade vovva, när det är lugnt på träningsfronten. Då börjar hon - under promenaderna - bjuda beteenden för att invitera mig tlll träning - stadge beteenden och ställanden, ffa. 

Alltså jag blir hela tiden grymt impad av hur mycket den här mallan använder huvudet och klurar ut saker, jämfört med andra hundar (ingen nämnd, ingen glömd, såklart...   ). Hon är banne mig helt fenomenal.

Har varit till Frida i Biskopskulla ett par svängar under hösten och har åkt hem m ed en bra känsla (tack för det Frida!) men ändå har inte den här riktiga träningslusten infunnit sig. Så, vi går på halvfart och hoppas att min teori om att vila sig i form funkar... Annars vet jag inte...   

Julen hann komma, och med den också (i sista sekunden) ett vitt täcke över landskapet och en massa minusgrader. Härligt, precis som det ska vara. Julbord avnjöts på Furuviks Brygga med familj och föräldrar veckan innan jul, för att sedan på julafton firas med julfrunch hos svärfar med hela glada gänget (som i år utökats med lilla Tuwa, Malin och Rogers minsting, en go och glad tjej) och juldagskvällen spenderades at House of Rocknoe med mina föräldrar, Johnnys mamma och brorsa och så våra tjejer. En anspråkslös tillställning med glögg, Kalle, julskinka, revbenspjäll, paketöppning och lite annat smått och gott.

På juldagen så slappades det mest och när tjejerna skulle ut på sitt slog sambon och jag till med att gå på bio och se...

... som var en helt okej och lättsam film, om än väldigt förutsägbar (som svenska filmer ibland är). 

En glad karamell bland andra i julens karamellskål. 

Idag så blev det en långsväng med hundarna i 10 minusgrader, men med täcken på och så länge man rör på sig har jag inte någon känsla av att någon fryser. Så, vi njöt faktiskt. Kallt och gott om nosen, härligt att komma in till en varm kopp kaffe sen.

Och ja, snart är det dags för årsavslut och nystart på 2015. Alltid både vemodigt och spännande.

Men än är det några dagar kvar...