... som Estonia gick till botten med 837 människor ombord. 

Så fruktansvärt.

Än i dag minns jag varje detalj i denna katastrof.

Jag hade 28 dagar tidigare blivit mamma till Sofia, vår äldsta tjej och var hemma barnledig. Vaknade på morgonen och funderade varför radion spelade sorgemusik. Överallt var utsändningar om Estonias förlisning, på TV och radio.

Gråter än i dag när jag läser om denna fruktansvärda katastrof, idag var en bilaga med Aftonbladet om händelseförloppet och intervjuer med flera av dem som överlevde katastrofen och flera barn vars föräldrar dog i förlisningen. Man hade även intervjuat ytbärgaren, som vid tillfället för Estonias undergång bara var 19 år. 

Dels hur de mindes händelseförloppet och dels på hur detta påverkat deras liv.

Så fruktansvärt. Det finns helt enkelt inte ord. För upplevelsen för de som var med, och för sorgen för de som aldrig överlevde.

Här finns att läsa lite om katastrofen:

"Mayday, mayday Estonia..."

och

"MS Estonia, allt om Estonia"