... och det fick jag erfara idag.

När jag varit ute med vovvarna på sedvanlig morgonpromenad och utfordrat hela flocken tittade jag in till Clara, som skulle upp och jobba. Visste att hennes klocka skulle ringa 06.45 och nu var kl 07.15 men vet också att hon är dödligt morgontrött. "Tjoho Clara - är du vaken?". Hon ligger i sängen och tittar på mig men svarar inte.

Jag går närmare och frågar om hon mår bra. Fortfarande inget svar. Frågar igen, denna gång om hon har känning? Fortfarande inget svar, och nu börjar jag bli orolig. Ser också att hon skakar till med jämna mellanrum. Knäcker snabbt ett paket druvsocker och försöker ge henne, men hon vägrar att ta emot det. Gör iordning blodsockermätaren för att ta ett prov, men hon slår undan den. Springer ner i köket, hämtar mobilen och gör iordning jordgubbssaft. Upp igen, försöker få henne att dricka lite. Hon slår bort även detta och fortsätter skaka. Ringer 112 - otroligt att man kommer ihåg larmnumret när man verkligen behöver det och när man är i sån himla stress - och får besked om att ambulans skickas direkt. Ringer Johnny och berättar vad som  händer.

Sitter med Clara och pratar medan minuterna känns som timmar innan ambulansen kommer.

Helt fruktansvärt. Det tog oss 4 personer för att kunna sätta ett dropp för sockerlösning, så kämpade hon emot.

När hon väl fått i sig lite socker intravenöst, kvicknade hon snabbt till. Och oron släppte. Men hu vilken fruktansvärt otäck upplevelse. 

Vi fick åka ner till sjh och träffa läkaren - eftersom detta var första gången det hände - och efter ett par timmar på jouren fick vi åka hem igen.

Clara bytte för ett par månader sen till ett annat långtidsverkande insulin - Lantus - vilket har stabiliserat hennes blodsocker och gjort att hon ligger bra. Hon har gått ner i HbA1C från 63 till 51 men har också haft en del känningar och låga blodsocker. Nu känner Clara sin kropp så bra så hon har haft stenkoll på detta.

I vanliga fall vaknar hon vid lågt blodsocker, men inte just inatt. Och det höll på att ta en ände med förskräckelse.

Nu gick det bra, och vi är en erfarenhet rikare. Och pådyvlade en oro som inte kommer att släppa. Såklart.

Samtidigt så tacksamma för att det är första gången detta händer oss efter nästan 20 år med sjukdomen. Jag vet att det finns både barn och vuxna som lever med detta varje dag. Jag känner mig också otroligt tacksam för att detta - om det nu behövde hända - skedde när hon bodde hemma och inte ensam nere i Örebro.

Vem vet hur det hade slutat...