... har äntligen kommit till det lilla huset på landet. Efter mycket om och men, dessutom   , men nu är de här och det med besked.

Men vägen dit tog en stund. Och några tårar, både glädje och sorg.

När jag kom hem från jobbet igår vid 17 (ja, det är sant, mäklare jobbar på helgerna:) blev Ässi så glad, så glad. Vilket resulterade i att det sa bara SPLASCH ur rumpan på henne, och jag trodde först hon kissat på sig (vilket iofs aldrig hänt förut...) - tills jag kom på att det kanske var vattnet som gått? Om det nu kan göra det på hundar?

Ringde Ultuna på bums, och frågade 1000 frågor - första valpkullen för Ässi, och första för oss. För att göra en lång historia kort, började Ässi hässja, och bädda. Jag ringde in min egen ambulerande barnmorska Helena, som kom utan att protestera, glad som alltid. I två timmar betraktade vi (och övriga familjen) underverket Ässi, som ömsom krystade och ömsom vilade.
Men inget hände. Två värkar, sen blev det lugnt. Så höll det på i några timmar. Ringde Ultuna igen efter midnatt, men de hade ju såklart svårt att svara per telefon, men riktmärket är ändå, att mår tiken bra, så är det ingen större fara.

Och hon mådde bra. Glad och pigg som vanligt.

Helena åkte vid halv 2, 2-tiden - tacksnälla för att vi fick ha dig i vår dubbelsäng en helig lördagkväll som denna:) - och vi skulle vila en stund. Jo tjena, hur lätt var det? Ässi lugnade ner sig och la sig för att sova. Och inget värkarbete.

DÅ blev jag orolig. Väckte Johnny vid 4.30, och ringde Ultuna.

Sen drog vi. Naturligtvis på värsta jourtid, men en sån här gång finns inget val.

Ässi undersöktes, och man misstänkte att någon moderkaka sprungit läck, vilket inte innebar någon bra prognos för valparna. Direkt till röntgen, tre valpar såg man men kunde inte säga om de levde eller inte. Vi beslutade om kejsarsnitt på bums för att rädda det som räddas kunde.

En ohyggligt lång timme av väntan, som hann bli nästan enochenhalv.

Innan en sjukvårdare kom in med en liten ynkapynka malleflicka i en handduk. Och glädjen var enorm. In under värmelampa, gnuggade och masserade. Så kom nästa, en något mindre mallepojke, lite tröttare men precis lika fin. Den tredje lilla mallisen däremot kunde man inte rädda. Han hade svaga hjärtljud precis när han kom ut men de avtog snabbt. Så sorgligt!

Men för oss var det här ändå 200 % pure happiness, då vi så gott som givit upp hoppet om levande valpar!

Döm om Ässis min när hon vaknade upp efter narkosen - hade bara somnat, och när man vaknar kryper det omkring två hungriga valpisar på magen...

Vi har länge funderat på valpnamn, vilket inte varit lätt, och kommit fram till att den här kullen skulle döpas efter ett vädertema.

Snacka om passande eftersom regnet och åskan och blixtarna ljungade hela natten, här ute på landet. Allt medan Ässi kämpade med sina värkar...

Så - här Storlurs Blixtra:

Och Storlurs Dunder:

Så nu har vi svårt att slita oss från valplådan, kan jag lova. Och Ässi, hon tar sin uppgift som mallemamma på största allvar. Trots att det mitt emellan alla tuttar går ett långt ärr efter snittet, är hon varken sur eller grinig. Bara en alldeles, alldeles underbar mallemamma   !