Nästan allt, iaf. Det jag skrev i förra inlägget   ...

Idag när jag kom hem på lunch, för att ta ut mallisarna och resten av flocken hade Bästa Blixtra plockat ner brödkorgen med allt innehåll från bänken - och bjudit alla sina vänner på fullkorns-tunnbröd, ljust fiberbröd i skivor och rågkusar i massor! Det glutenfria brödet, tackochlov, låg i kylskåpet och hade klarat sig utmärkt från hungriga (?) hundmunnar.

Kvar av brödet fanns ingenting annat än tomma, sönderbitna plastpåsar som visade vad innehållet varit - och så påsklämmorna från IKEA då, förstås.

Men, som sagt, det hade ju kunnat vara värre. Det kunde det ju nästan alltid, om man tänker efter...

... blir bara bättre och bättre... på det mesta. Tackochlov.

(Här liten och söt...)

Hon har varit för rackig på att ta sig ut på baksidan genom kattluckan i altandörren, hon har följt Pudel-Bella sedan hon var liten, och tyckte att det här var ett jättebra sätt att 1) rasta sig själv, 2) springa ut och busa om det var tråkigt inne och 3) att jaga efter matte om hon ens kom på tanken att åka hemifrån utan Blixtra.

Så - man kan säga att det varit en del komplikationer med Blixtra och denna kattlucka i kombination.

Kruxet är att Blixtra aldrig ens funderat på att stanna innanför den av en hög gärdesgård inhägnade tomten på baksidan (som de andra tre i flocken lydigt gör och aldrig skulle tänka sig något annat:). Hon har sedan hon var liten sprungit längs med slanorna på längden och slängt sig över, och nu, när det är snövallar är det ju rena motorvägen över.  Kompostgaller, dörrar, staket och andra trivialiteter är inget hinder för Blixtra. Vill hon ut, så tar hon sig ut. Och så har hon varit sedan hon var pytteliten. Inget hinder är för stort, s a s.

Det började bli liite jobbigt när hon kom på att hon kunde springa efter bilen när matte åkte bort, eller rentav bara sticka ut och leta - för hon visste ju åt vilket håll matte körde (finns bara en väg ut, iofs:). Det var DÅ jag (husse hade börjat långt tidigare) började fundera på om inte kattluckan kanske borde väck. Sagt och gjort. Och nu är den borta och av den finns inte ett spår.

Och - det bästa, och konstigaste, av allt - är att nu, när jag börjat lämna Blixtra hemma - så har hon inte röjt nånting. Och jag tror inte mina ögon.

En gång - är ingen gång - sa min kära sambo. Vänta du bara   !

Och jag minns ju hur mallemamman var...

Andra gången likaså. Inte en pinal var rörd. Och tredje gången. Upp till 4-5 timmar har jag lämnat henne - visserligen väl avrastad och hyfsat motionerad, och inte varje dag,  men ändå?! Och jag är helt förundrad.

Sen att hon är fullständigt GALEN när jag kommer hem kan jag ta utan problem - bara jag slipper sanera och renovera huset efter en liten mallisvalp...

Min bästa, bästa Blixtra...