... blir jag farlig. En tiger. Nästan.

Märkligt nog ändras min personlighet när jag tar på mig klackskor. Av vilket slag de än månde vara. Jag blir tvärsäker, jag fylls med självrespekt, jag blir rak och jag blir tydlig, och jag säger vad jag tycker. Till vem som än behöver höra det. Inte i onödan, men det som är nödvändigt. Och det som behövs sägas.

Till skillnad mot när jag kommer tassande i mina - om än fina - fotriktiga Eccoskor. Då är jag lite mer tillbakadragen, lugn och timid. Känner in. Har morrhåren ute.

Men - när klackskorna åker på, då vaknar tigern i mig. Av någon anledning.

Senast häromdan - och det finns många fler exempel.

Så - se  upp   .

Klippeti-klack, klippeti-klack...

... kan hon vara, för sina 4-beningar i flocken, våran Blixtra.

Skenet kan bedra, jag lovar. Ibland ser hon så mild och timid ut så man nästan tror på det själv.

Men - vilken överskottsenergi. Hela tiden. Hon terroriserar och bråkar...

... med mallemamman och alla andra som kommer i hennes väg.

På Fia greppar hon ett redigt tag i halspälsen, och sen sliter hon - och det är bara för Fia att följa med. Tills hon stämmer i bäcken - och rappar i med den - lilla? - pondus hon har. Men då lyssnar Blixtra och lägger sig fint i favvosäcken. En stund. Tills hon är på gång igen...

Självklart får också Bella sin släng av sleven emellanåt - och hon blir så arg som bara en pudel kan bli. Men vad hjälper det?

Att bli jagad - och att få jaga de andra hundarna - älskar hon:

Alltid massor med spring i benen och bus i blicken. Sällan är hon stilla. Jo, efter ett rapport pass, eller - som ikväll - ett klurigt spår, där hon måste tänka till, följt av några skick uppletande. Då är hon ganska nöjd. En stund. Sen är det fullt ös igen. Men så är det nog att vara malle...

Däremot - peppar, peppar - har hon varit en del ensam hemma (ja, utan oss 2-beningar) den här veckan, i köket med bara en grind och utan bur - och det har funkat. Naturligtvis måste man malle-sanera innan man går hemifrån, men ändå... Upp till 5 timmar har hon varit själv - utan att riva khuset eller plocka ner allt i molekyler som hon hittar.  Makalöst otroligt.

Kan det vara så att hon håller på att bli stor - min lilla malleflicka?

Men jag törs såklart inte ropa hej än - inte på långa vägar...

(Knappt så man nånsin aldrig ropar hej om man har en malle i huset kan jag säga - då kan allting hända;)