... efter en alldeles ovanlig helg.

Blixtra på morgonpromenaden i duggregn...

... å bästisar på nya äventyr - en nyfiken lillmalla, en aktiv BC och så fina Bella & Fia, såklart.

Å vilken helg.

Två tävlingar, två uppflyttningar, två segrar. På två dagar.

Nu kommer vi att surfa på uppflyttnings- och segervågen några dagar, tills vardagen kommer ikapp oss igen.

Bästa Blixtra. Bästa, bästa Blixtra. Vilken hund jag har. Hon är förfärligt underbar.

Alltid med, alltid träningsvillig och alltid glad.

Och som jag har slitit mitt hår över denna hund. Olikt allting annat - självständig, ingen kamplust och oerhört egensinnig. Kan själv.

När övriga familjen satt framför TV:n på fredag- och lördagkvällar låg jag på parkettgolvet och försökte, och försökte, och försökte - leka, busa och kampa. Men Bästa B var inte intresserad.

Jag var ledsen, och sa: Jag tror inte hon tycker om mig... Och: Hon kommer aldrig att ha någon kamplust...

Så sa sambon: Du behöver inte oroa dig - det kommer. Den malle finns inte som inte har kamp...

Jag trodde honom inte - då. Idag gör jag det. Och Bästa B har av allting så det räcker för mig.

Någonstans på vägen vände det, och nu vet jag att hon tycker om mig. Och jag om henne, såklart. Och jag vet också nu att hon tycker om att kampa.

Och idag känns det värt, att ha gått upp mellan 5 och 6 både lördag och söndag för att tävla hund (och dessutom övertalat sambon att åka hem före 23 från den trevlig kräftskivan för att han ska vara mottagare på rapporten och hjälpa till att spåra med min hund).

Det var absolut värt det.