... är en liten BC-slyngla. Eller rättare sagt som en duracellkanin på lite halvtaskiga batterier.

 
All vaken tid arbetar hon med någonting. Bland annat att provocera sina fyrbenta vänner. OCH tvåbenta. Fullständigt, härligt odräglig.

Och ingen av oss förstår oss riktigt på henne. Fullt ut. Är det inte provokation av flocken, så hämtar hon sko-efter-sko-efter-sko-efter-sko-efter-sko... och tuggar på. Kanske kissar hon en liten pöl (som det tycks bara för att hon inte har något annat roligare för sig    - typ). Eller också smutsar hon ner sig.

För är det nånting hon älskar så är det att gotta sig i vattenpussar, lerkockor, hästbajsar eller annat kladd.

From the bottom to the top, så att säga. Rabatter går också himla bra. Blomjord går inte av för hackor.

Det sägs att hon har det efter sin pappa...

Hon sliter vovvekompisarna i pälsen och när de sen läxar upp henne visar hon bara att hon är en mycket liiiiiten BC - men tro aldrig på fan att hon slutar bete sig. Hon sänder ut förfärligt mycket dubbla budskap - som vi kan skratta åt. Vovvarna förstår ju ingenting.
Stackars Blixtra måste ju ta i med duundermorret för att hon ska förstå. Och hon gör det ändå inte. Och Blixtra tycker inte det är roligt att behöva ta i med dundermorret, för Blixtra är en mycket snäll malla. Men ibland har nöden ingen lag. Som i det här fallet, med Isa.

Jag däremot, tror - trots hennes fasoner, eller kanske tack vare? - att hon är en stabil och bra BC.

Vänta bara! Slår ner alla hinder (gallergrindar och annat bjäfs) för att komma dit hon vill, bangar inte för skott   (peppar peppar) och har ett helsikes humör   . Och det brukar räcka en bit.

Tycker mycket om mat, eller tycker åtminstone mycket om att vakta mat.

Och smälla på Yksi om hon kommer för nära. Trots att hon vet att det blir en uppruskning eller två av matte eller husse som alltid är med.

Men av detta lär hon sig inget. Nästa gång är det sammalika igen. Mat är viktigt. Att vakta.

Och att vakta Sofia är en annan rolig sysselsättning. Det är ju ISA:s matte. Bara Isa:s.

Trodde du ja...

Så - Isa och Sofia går på samma tävlingsvalpkurs som Yksan och jag, och har stora planer för sin framtid. I övrigt hänger de mest på klubben i agilitysammanhang - och ack så nyttigt rent socialt. Hon är MYCKET kaxig med Sofia i andra ändan kopplet - men när Sofia släpper, då är det inte lika roligt längre...

Här i bakhåll på en intet ont anande Yksi.

Men hursomhaver, jag tror vi har en hund med mycket hjärna (åja, ibland iaf) och stor potential (hörs det att jag säljer hus till vardags   ).

Den som lever får se...

... är en riktig pärla. Så rar och kramgo.

Nåja, hon kan vara en riktig snorvalp också. Har just nu - förhoppningsvis - en period då hon överreagerar hejvilt på mycket och börjar precis komma ur tandlossningsperioden (märks om inte annat på taget i trasan på tävlingsvalpkursen, som vi gått två gånger:).

Ryker fortfarande ihop med Isa om det inte passar, och försöker vara lite kaxig även mot de andra hundarna, vilket inte lönar sig. Då kommer matte eller husse och styr upp.

Suck, tänker hon.

Aldrig får man hålla på.

I fred.

Sen är de bästisar och bundisar, hon och Isa också, emellanåt. När man går på upptäcksfärd, till exempel.

Då är det skönt och tryggt att ha en kompis med sig.

Och när man vilar i solen på verandan - då är det skönt att ligga i en hög...

Vi har inte gjort mycket än, spårar lite och jobbar lite med att få henne att bjuda beteenden med hjälp av klicker. Så roligt!

Fina busloppan...