...skulle titeln på min nya bok kunna heta.

Fan vad jag kämpar med att se min hund som en hund.  Bästa Blixtra.

Allt för att få bort ljudet och pipet vid träning.

Avvägningen sen för att inte ta bort glädjen är satan inte lätt.

Det händer att jag gråter, och tänker, att det här kommer aldrig att gå   .

Men så fasiken, tänker jag sen - det MÅSTE gå!

Att få bort ljud och pip. Och det är mig det hänger på. Att inte få explodera i glädjeyttringar, utan berömma mer balanserat och få ner förväntningarna på belöningen. Till rätt nivå.

För tillfället tränar vi bara med fokus på (inget-)ljud. Och det är inte lätt. För var drar man gränsen?
Självklart är det nolltolerans som gäller, så jag föredrar att ha någon med mig när jag tränar.

Så jag inte fuskar, och tänker - men det här lilla pipet gör väl inget? Det kanske man kan se mellan fingrarna med?

För krasst sett är det så, att även ett litet ynka-pynka-pip blir ett stort pip i slutändan, och då är vi tillbaka på ruta ett.

Jobbigast är att inte kunna berömma henne som jag brukar - med tjolahopptjolahejsansa   - utan bara nöja oss med en liten klapp eller godis. För att hon inte ska gå i luften fullständigt och balla ur.

Shit vad jobbigt det är.

Det kräver mycket av mig, jag kan inte gå ut och träna hund och vara halv-fokuserad eller på halv-humör.

Det är allt eller inget som gäller - fullt fokus medan vi kör - vilket innebär att det blir korta arbetspass för det är jobbigt både för matte och hund. Men jag  märker också att jag har igen denna träning (ledarskaps-) även i andra situationer. Att hon ser upp till mig på ett sätt hon inte riktigt gjort förut, då har det som sagt varit lattjolajbans - bara. Nästan.

För mig är det huvudsaken att vi inte tappar glädjen i träningen, så fläckvis har jag tagit fram klickern, för den tycker både Blixtra och jag är rolig.

För glädjen med träningen är ändå nummer ett. För oss iallafall.

Så vi kämpar på, min allra Bästa Blixtra och jag.

Sen har vi såklart kul som fasen och busar järnet emellanåt. Kanske inte bara precis på lydnadsplanen   ...

Busiga Blixtra med glimten i ögat som vanligt...

... åkte vi sen på eftermiddagen. Till underbara Strömaren och bryggan vid vattnet.

Med 6 hundar (Dobfanciers Wiruz, Storlurs Blixtra, Ullhedens Yksi, Everics Nagini, Linndougs  Firefly och Frimares Black-Blayenka) varav de flesta badade  - och jag med i det varma vattnet - var det fullt ös.

Vi fikade, badade och njöt av solen, stannade dessutom oförskämt länge (19.45) innan vi begav oss hemåt.

Underbart är ett understatement...

Trädtoppar och flaggstång mot blå himmel...

Utsikt över sjön... 

Och så bryggan och badet...

Behöver jag säga att alla trivs?

... i Östervåla har jag varit idag. På en liten road-trip med Clara och Susanne. En rolig secondhandbutik som du kan läsa mera om HÄR.

Och gissa min glädje när jag strosar runt bland gammalt porslin och bland gamla böcker (som jag bara äääälskar) får syn på denna bok...

... som jag letat som en galning efter hela sommaren. På Storytel, på Adlibris, på Bokus - ja, you name it.

Och den finns ingenstans. Slut hos leverantören, leveranstid okänd.

Och här stod den bara, mitt framför ögonen på mig. Och bara väntade på att jag skulle komma.

För 10 spänn, inbunden. Jag började dansa en liten glädjedans i det lilla bokrummet och en dam i närheten frågade vad som gjorde mig så glad. Då visade jag henne boken och förklarade hur jag letat efter den. Hon hade läst den, och gratulerade mig till många timmars trevlig läsning...

Ibland undrar man om det som händer bara är av en slump...eller?

Hittade en annan bok som jag också köpte till mig själv:

... och sen ett gäng till tjejerna naturligtvis.

Som är likadana boknördar som jag är, och alltid varit.

Lite annat smått och gott åkte också ner i korgen, och en härlig fika med hembakt tårta hann vi också med innan vi styrde hemåt igen.

Ååååå - vad jag älskar loppisar. Frågan är bara varför jag åker på dem så sällan?