... att ha valpar. Och jobba samtidigt.
Tackochlov för Bästa Sofias hjälp. Och Claras, när hon är hemma.

Större delen av tiden är de alldeles alldeles underbara, men de har sina baksidor också. Bits som tusan och kan vara riktigt riktigt elaka.
I påskhelgen och veckan innan hade vi alla valpköpare på besök, det var verkligen full rulle. Gemensamt för alla var att de hade svårt att välja, kullen är så här långt väldigt väldigt jämn.
Vilket iofs är varje uppfödares dröm.
Vi hann med att åka bil ett par vändor med valparna och även gå några korta promenader i främmande skog, vilket de inte hade några som helst problem med.

Men trötta blir de. Av bilåkande, miljöombyte och av alla nya underbara människor som de får träffa. Jag kan nog inte räkna alla - som inte är valpköpare - som varit hör och hälsat på valparna. Vilket jag är ohyggligt glad och tacksam för, bara positiva möten med människorna för valparna och massor av social träning.

Det har smaskats på köttben och packats valplådor. Och mallemamman funderar var hennes låda är?

Valparna sover i köket och Blixtra med oss på övervåningen. De får gå ut och kissa och leka när de vaknar. Är det varmt får de vara ute en stund, vilket de älskar. På kvällarna är de med när vi tittar på TV och röjer järnet.

Igår fyllde de små liven 7 veckor och vägdes och avmaskades (för 3:e gången). Växer så det knakar och klorna klipps var 3:e dag. Massa hantering och träning.

Sen slocknar de och sover en stund.

Idag har vi - mellan valptittare och vanlig hantering - också tränat halsband. Lite jobbigt, tycker man nog till mans.

Nu är det sista veckan med gänget och jag förstår fortfarande inte hur jag ska kunna överleva utan allesammans...