Idag den 14 november är det Världsdiabetesdagen, och den vill jag slå ett slag för.

Vår första kontakt med sjukdomen diabetes inträffade när Lillasyster i familjen var drygt 7 månader gammal, då drabbades hon helt oväntat av  Diabets typ 1. Sen den dagen hon fick diagnosen - den 19 december 1996 -  har vi levt med denna sjukdom varje dag, sommar som vinter, natt som dag och varenda minut. Detta är en kronisk sjukdom, som man idag inte kan bli frisk ifrån, även om forskningen gör framsteg varje dag. För Clara innebär detta minst 5 insulinsprutor per dygn och otaliga blodsockerprov (som görs via ett stick i fingret) för att kolla blodsockervärdet.

Sjukdomen innebär att man naturligtvis måste tänka på vad man äter, men också att varje liten förändring i vardagen påverkar blodsockret - fysisk aktivitet, psykisk anspänning, tillväxt - så det går aldrig att slå sig till ro och tro att det sköter sig själv, utan man måste hela tiden ha koll på läget för att undvika känningar, t ex.

Man kan nästan säga att det här är vår femte familjemedlem - som vi gärna hade klarat oss utan, kan jag säga - men nu lever vi med den och så här långt har det faktiskt gått bra, även om jag kan förstå att Clara ibland kan bli oerhört trött på detta, som hon aldrig kommer ifrån.

Men hon är en riktigt tapper tjej, och oerhört duktig & ansvarsfull med detta. Sen har hon också, sedan hon var liten, haft fantastiska människor runt omkring sig som gjort allt för att sätta sig in i detta och kunnat hjälpa henne så att hon inte alltid varit hänvisad till mamma och pappa. Det gäller också skolpersonalen som hon haft under hela sin uppväxt, vi har alltid känt oss trygga med att lämna Clara i skolan då vi vet att personalen har haft full koll på läget. Annars handlar det för föräldrar till barn med diabetes väldigt mycket om oro. Såklart. Barnen är ju det bästa man har.

Nu har Clara hunnit bli 12 och ett halvt år och sköter sin diabetes själv, och har - för det mesta;-) - full koll. Hon känner sig bäst själv, och det litar vi på.

Nu betraktar vi inte Lillasyster som sjuk i vår familj, utan hon lever precis som oss andra, både hemma (sen att vi ändrat på en del, så klart;-) och i skolan och bland kompisar. Så här långt har det gått jättebra, och det hoppas vi det fortsätter med.

Några länkar som jag kan rekommendera för er som vill informera er:

Barndiabetesfonden (http://www.barndiabetesfonden.se/)

Svenska Diabetesförbundet (http://www.diabetes.se/)

Världsdiabetesdagen (http://www.worlddiabetesday.org/ samt http://www.diabetes.se/Templates/Extension____4245.aspx)

 

Anna

14 november 2008 18:14

Men oj vad kämpigt! Kanske man skulle uppskatta mer att man är frisk...
Håll ut det kanske kommer någon form av bot eller i alla fall insulin som går att äta och något enklare sätt att prova blodsockret på än att sticka i fingret.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

... idag, som vi sa farväl till dig i Vendels kyrka.Så vackert. Saknar dig fortfarande varje dag    ...

... från hell, har tagit mig i besittning.   Började i torsdags med lite halsont och värsta raspiga whiskey-rösten. Fortsatte sen, inga andra symtom. Förrän igår - söndag. Då satte snuvan igång, och en jobbigt hosta (fick ta slemlösande). Ingen f...

... idag. Samling kl 9 vid klubbstugan.Ett gäng tappra ekipage var med, tre sökhundar med förare och resten spårekipage (6 st) rullade ut i skogen. Söket vallade ruta och vi andra la spår och snitslade uppletanderuta. Gick bort till sökbanan sen, någ...

Aldrig har väl Eurovision varit så politiskt som i år. Demonstranter och burop mot att Israel fått ställa upp med ett bidrag. Och så uteslöts Nederländerna för deras sångare hade varit hotfull mot en kamerakvinna, och så försökte man få nån politisk ...

Idag på lite annat sätt - med sele och lina som är fäst i styrstaget på cykeln. Och ingen cykelhjälm. Och sprängsten bitvis på grusvägen. Nåja, hon sprang snällt med den 61+ åriga matten. Sprang med sträckt lina men drog inte järnet. Jätteduktig...