... är banne mig inte lätt. Idag är det exakt på dagen FYRA år sedan jag släckte min sista cigarett. FYRA ÅR! Jag slutade tvärt, rakt upp och ner, helt utan hjälpmedel och har inte tagit i en cigarett sen dess. Och det har varit fruktansvärt tufft många gånger. De första två åren tror jag inte det gick en dag utan att jag tänkte på cigaretter. Hur många situationer var inte förknippade med denna rökning? Fler än vad jag kunnat drömma om. Efter kaffet, till vinet, på kvällshundpromenaden, innan läggdags, när telefonen ringde, you name it. I tid och otid hade jag kopplat rökningen till situationer som sedan blev jättejobbiga utan cigaretter.

Det var bedrövligt, men jag har stått på mig. När vi flyttade ut hit till landet, för drygt ett år sen, slängde jag cigarettpaketen som legat kvar i kylen HELA TIDEN - så att jag skulle kunna om jag ville - och nu ska det väl vara över...

Sen att det har givit bieffekter - som oönskade kilon, t ex - är ju såklart inte roligt, men rökningen är borta iaf.

Även om det ff händer att jag drömmer att jag smygröker och är jätterädd att någon ska få reda på det;-)

Mina favvocigaretter på den tiden det begav sig... Men nu är det över & förbi - för alltid!

... blev vi idag på rapporttävlingen.

Ässi var taggad till tänderna och gick nästan på klorna. Johnny gick ut och jag stannade på A. På första sträckan - B till A - kommer hon som en raket och jag höll nästan på att missa henne vid mållinjen, så fort gick det. (På träning har vi kört så att när vi ser henne komma så stannar vi inte vid mållinjen, utan springer mot stationsområdet så att hon inte ska sakta ner före mållinjen, utan ha fullt ös medvetslös ända fram, och den träningen hade givit resultat, kan jag säga;-) Då det var 13 (TRETTON) hundar med i klasserna lkl-ekl blev det rätt långa liggtider, men när det var dags att skicka från A till C var Ässi nästan bedrövlig, for som ett skållat troll i kopplet när jag tog loss henne och tycktes inte lyssna på nånting. Men när jag så var framme vid framföringssträckan och kopplar loss och vill ha kontakt, är det som att vända på en hand. Hon går en kanonfin framföring - trots att jag känner att hon är hur explosiv som helst - med full fokus på mig. Väl framme räknar tävlingsledaren ner och hon har ff ögonkontakt med mig hela tiden, och bara väntar på ett kommando. DÅ smäller skotten av för en av hundarna före och hon lyfter direkt - bara nån meter, visserligen, men ändå - och jag säger NEJ och hon vänder direkt och kommer in och sätter sig. Sen går hon ut på kommando som ett skållat troll - det sprutar mossa om baktassarna på henne - och allt är frid och fröjd. Som alltid står jag kvar en stund och tittar efter henne, men vänder mig sen om och pratar med domaren - och då kommer hon tillbaka, med en av lägre eller högrehundarna som sprungit bort sig och var på väg tillbaka...

Jag trodde inte mina ögon - och jag blev såååå besviken... Det var den tävlingen det. Förmodligen har hon mött den här hunden som troligen inte fixade förlängningen och valde att springa tillbaka, och det är första gången hon möter en hund på sträckan och hängde på. Tyvärr. Och så jäkla trist. Hade väntat mig så mycket av den här tävlingen, då hon är taggad till tänderna för att jobba. Stor suck. Istället blev det stationsträning för hela slanten - hela dan - och det gjorde hon visserligen med den äran då hon är fullständigt tyst (än så länge;-) och fokuserad på var jag är och vad jag gör. Däremot var hon nog lite konfunderad över att hund efter hund fick gå iväg och skott efter skott hördes men att hon inte fick springa...

Tyvärr är det här sånt som händer, och inget man kan värja sig emot. Det kan ju alltid inträffa saker som trasslar till det. Trots det blir man sååå himla besviken...

Och vad hjälper det att ha den snabbaste tiden på första sträckan av 13 ekipage, om man sen inte springer flera;-(

Efter tävlingen stannade vi kvar, Johnny stannade på C på tillbakavägen och jag skickade upp henne. Trots den enorma liggtiden svarade hon jättefin och motivationen var ff på topp och hon gick iväg som en raket. Däremot hade hon inte varit så sugen på att gå iväg från Johnny på C tillbaka till mig på A (vilket gjorde Johnny deppig, men jag tycker iofs inte att det är så himla konstigt eftersom hon genomlidit långa och mycket tråkiga timmar på A-stationen utan att något hänt;-). Efter X antal dk sprang hon dock, och kom in till mig glad i hågen... Skruttan. Hon är våran bästa iaf, som tur är (tycker vi;-).

Här sitter hon och tittar längtansfullt och undrar varför det aldrig blir hennes tur:

Vi får ta nya tag och träna mera, såklart. Frågan är bara hur man tränar mötande hund på sträckan? Vi får iaf inrikta oss på störningar av alla de slag och använda fantasin... Vi kommer igen!

JÄTTEGRATTIS till Tomas, Eva & Lia iaf som tog Cert idag på rapporten!

Ni är bäst! (Ja, eller näst bäst idag, då Britt-Marie & Sixten med flaten Hinnareds Bonnie vann och också tog Cert - grattis till er också, och er otroligt fantastiska hund!)