... och hon heter Storlur!

Maken till avundsjuk hund har jag aldrig skådat! Funderar ibland på om det kan bero på att vi behandlat henne som husets drottning sen den dagen hon kom? Nåja, nästan iaf...

Hon är grymt avundsjuk, om hon än sover så djupt hon kan och hör att någon pratar med  Fia - så är hon uppe med blixtens hastighet, yrvaket bligandes och undrar vem hon nu ska konkurrera ut! Kvickt upp i husses eller mattes knä och rent fysiskt knölar undan allt och alla! Här är jag och jag kräver min plats! Hon brukar inte vara dum - bara så fantastiskt avundsjuk! För tillfället har hon en stor kong, en liten kong och en stor genomgjuten gummiboll inne - OCH ALLA ÄR HENNES! MÅ INGEN TRO NÅT ANNAT! Sen om de ligger utspridda över huset spelar ingen roll, det är som att hon kan lokalisera Fias små tasstramp överallt, och när hon misstänker att de börjar närma sig ett av HENNES föremål rusar hon upp som en tiger, och RYTER åt Fia, som naturligtvis tycker att det är alldeles för obehagligt för en liten shelti-fröken (som å andra sidan mer än gärna snyter det hon kan då tillfälle ges). Idag hade jag köpt ett STORT tuggben åt Ässi och ett litet åt Fia - men då lägger Ässi sitt tuggben i den STORA korgen och knölar ur Fia ur sin lilla korg och har då utan skrupler tänkt lägga sig där och äta upp hennes lilla ben FÖRST, och därefter ta sitt STORA ben i den STORA korgen som en härlig efterrätt...  med en självklarhet som inte är av denna världen... Medan Fia får sitta på köksgolvet och vackert titta på... Sån är hon, vår Storlur. ALLT som är hennes är hennes, och ALLT som alla andra har är också hennes, och ALLT som någon annan ens skulle kunna tänka sig att ha är också hennes, bollar, pinnar, tuggben - you name it. Sen ser hon så eländig ut när vi säger till henne att så där dum får man ju verkligen inte vara - VEM? JAG? Skulle aldrig komma på tanken...

Tur ändå att hon är otroligt lyhörd och aldrig skulle komma på tanken att försöka konkurrera med barn eller andra människor...;-)

Men så är hon ju husets drottning också... tror hon iaf!

Den här veckan har våren kommit till landet. 10-15 plusgrader och tussilagon blommar, hästarna börjar kunna nappa enstaka gröna grässtrån i hagen och fåglarna sjunger.

Under en biltur i veckan såg vi också ett helt fält med tranor - och ja, det var faktiskt tranor! (För några veckor sen hade vi fulla gärdet av fåglar här hemma, badandes i åkerns smältvattensinsjöar och jag tänkte ringa den lokala tidningen och berätta att tranorna var här - tills äldsta dottern kom hem och talade om att det var kanadagäss... ;-)

Tur att kvällarna blivit långa och ljusa sen omställningen till sommartid förra helgen, så man hinner njuta en stund trots att man kommer hem sent!

Hääääärliiiigt!