Så har då 42-åringen erkänt mordet på lilla Engla. Han har dödat en 10-åring som han sedan grävt ner. Hur är det möjligt, frågar man sig, att världen kan vara så grym? Och hur kan så sjuka människor få gå omkring mitt ibland oss?

Jag grät när jag läste om erkännandet på UNT:s webbsida, och när insatschefen för sökandet i Stjärnsund på TV 4:s sena nyheter berättade om erkännandet medan han kämpade med gråten, då grät jag igen.

Detta försvinnande har berört så många människor, och när man har barn i nästan samma ålder kommer det otäckt nära inpå.

Hur ska man kunna värja sig mot något sådant här? Hur kan man nånsin skydda sina barn från all världens ondska?

Maktlöshet är vad man känner. Och sorg.

Mina tankar går med sorg i hjärtat återigen till lilla Englas familj.