Har jag också blivit idag. Fick brev från SKK att ett av alternativen i vår Kennelnamnsansökan har gått igenom, såvida ingen protesterar inom ett visst datum. Och hur kul känns det på en skala, nu när vår älskade Ässi är avstängd på grund av en jävla skitincident på en tävling. (Förlåt språket:)

Tycker jag, och har tappat sugen alldeles förfärligt mycket.

Suck. Förhoppningsvis kommer både lust och sug tillbaka vad det lider, men än så länge är de som bortblåsta med vinden. Eller vad det nu är. Kruxet är också att jag bara känner mer och mer förbannad över allting ju längre tiden går. Men det är inte rätt forum att gå in på det här , det får jag ta i en annan instans...

När jag kom hem idag efter att ha varit borta sedan igår morse, upptäckte jag - till min stora glädje  - att vi fått hastigheten sänkt till 80 km/tim på landsvägen här utanför oss! Weeeiiiio!

Som jag har bråkat med Länsstyrelsen och Vägverket om detta första året vi bodde här! Hastighetssänkning, alltså.

Busshållsplatsen vid vägrenen (som är obefintlig), hastighetsbegränsning på 90 km/tim och en rak väg med fri sikt vilken såklart inbjuder till att man kör mellan 120 - 140 km/tim. Massor med trafik - biltrafik och mycket tung trafik, då detta är den enda anslutningsvägen från E4:an och ut mot kusten. Jag har korresponderat massvis med nämnda instanser om detta, och önskat 1) en hastighetssänkning på just detta vägavsnitt där många barn väntar på skolbussar och kliver av skolbussar och där många hundägare och hästägare/ryttare passerar vägen eller 2) en nybyggd gång- och cykelbana härifrån och in till Tierp. Att släppa ungar på cykel till skolan längs denna 90-sträcka utan vägren, det är som att spela rysk roulette. Har inte funnits på världskartan. Nu är ju tjejerna några år äldre, men det finns fortfarande många yngre barn här i byn.

Men jag har blivit dissad av alla instanser. Arg och förbannad. Men att kriga mot Länsstyrelsen och Vägverket är som att slåss mot väderkvarnar.

Men så - idag när jag som vanligt åkte hem från jobbet så ser jag att 90-sträckan är ersatt med 80! Jag jublade rakt ut i luften för mig själv!

Man kan säga att vi gick halva vägen var...

... med föreläsning av en helt underbar människa,  Michael Södermalm, certifierad mental coach och rådgivare. Such a man! Eller ännu bättre - Such a human!

En tvåtimmarsföreläsning i onsdags eftermiddag som kändes som 10 minuter. Man ville aldrig att den skulle ta slut.

Michael föreläste för oss (jobbet) om vikten av att inse att den enda man kan förändra, är sig själv, att det inte finns några dumma människor - bara dumma beteenden, att inse att varje människa gör så gott den kan utifrån sina kunskaper och erfarenheter just då. Vikten av en positiv inställning - som är skillnaden som gör skillnaden - goda attityder och ett positivt förhållningssätt. Vikten av att sträva mot samma mål och låta alla vara delaktiga. Att respektera varandra och att ge utan att förvänta sig att få något tillbaka.

Egentligen inga aha-upplevelser för oss som lyssnat till dylika coacher tidigare, men ändå, varje gång någon sätter ord på så elementära saker är det som att man hör dem för första gången:)

Michael lyckades engagera, röra och beröra med sin föreläsning. Det var skratt och det var tårar, och det var några helt underbara timmar. Jag hoppas verkligen att jag kommer att få möjlighet att höra honom igen.

Hans hemsida finns här:

www.michaelsodermalm.se

Och idag har vi jobbat med dessa - för några nyvunna - kunskaper för att se hur vi skulle kunna omsätta dem i vår verksamhet.

Woohoo - härligt roligt. Hoppas på uppföljning gör jag !

Och så hann vi såklart med en liten krogsväng... med jobbprat - naturligtvis!