... är vi igen. Nästan åtminstone. Blixten och jag.

Imorse när vi var ute på promenad, såg jag att hon haltade. På vänster fram - dvs samma tass som hon skar upp trampdynan på förra gången.

Och mycket riktigt, när jag tittar på tassen har skadan gått upp.

Helvetes jävla skit.

Förmodligen efter sökskicken igår, som hon tyckte vara så ohyggligt roligt och gav järnet till 100 %.

Så nu blir det pyssel med koppelpromenader och kanske tratt igen en stund.

Å så tröstlöst...

(å andra sidan hade det alltid kunnat vara värre...)

Att förlora ett barn måste vara något av det absolut värsta man kan vara med om.

Ingenting kan ju någonsin bli sig likt efter en sån händelse.

En vän till mig och hennes sambo, förlorade i våras sin son dagen innan förlossning (kejsarsnitt) skulle ske.

Jag träffade henne för första gången efter det i fredags,  och vi pratade länge. Både om detta, och om annat också, naturligtvis. Jag har svårt att förstå hur man kan överleva en sån här sak - men uppenbarligen gör man det. Men också, för alltid bärandes på en stor sorg.

Men på något förunderligt vis går livet ändå vidare. Konstigt nog.

För det var faktiskt samma Cilla som förut. Om än säkert förändrad inombords för alltid.

Och jag lider så med dem.

Och funderar över vad meningen med detta var? Eller är - för vem som än blir drabbad?

Ibland är livet hårt, och man förstår inte varför. Men vi som finns runtomkring, får oss säkert en tankeställare och förhoppningsvis blir vi lite mera rädda om varann - och inte bara för en stund, utan för alltid.

... på Stationen i Uppsala har vi avnjutit idag. Jag och vännen E. En av anledningarna till att vi var där, var att vi firade vännen E:s tramp över tröskeln - det vill säga att hon fyllt 40 här under hösten.

Och, då tänkte vi passa på att njuta av lite söndagslyx.

Det var champagne i kristallglas - och en hel meny med teer (jag hade - i mitt stilla sinne - när jag åkte in, hoppats på att man kanske skulle kunna hitta nån liten kaffemeny bland teerna - men icke så. Afternoon Tea är just Tea...) som faktiskt var fantastiskt gott. Jag valde ett svart te med 4 frukter - mums.

Efter champagnen och till teet serverades ett fat med snittar, färskbakt bröd - surdeg, något kavringsliknande och så scones - och till  det fanns champagnevispat smör, hemgjord lemoncurd, hallonmarmelad och färskost. Och vanliga pålägg - ost, skinka och kalkon - och grönsaker. Å himlars vad gott. Och lyxigt.

Och på efterrättsfatet låg sen en handfull små chokladbakelser och andra snittar. Underbart gott.

Och i en ljuvlig miljö som Stationens Perrong, kunde vi sen sitta i flera timmar och bara njuta av allting och prata och titta på det gråa novemberdiset utanför...

Vilken söndags lyx!

... har väl som vanligt bestått av (mycket) jobb och (lite) hundträning.

Visningar kvällstid - långa dagar blir det ibland - och i lördags, och sen nån kväll har vi tillbringat med hundträning på klubben, Sofia och jag, i mörkret. Jag har mest jobbat på Blixtens ljud, som såklart har eskalerat efter några veckors koppelpromenad. Jättejobbigt, och jag vet inte hur jag ska komma tillrätta med det. Antar att det handlar om tålamod, och jag är ju inte så bra på just det...   

Är ju toksugen på att anmäla en 3:a till innan året är slut - skulle såå gärna vilja ha ett 1:a pris i lkl 3 också under detta år, men - som sagt - har vi ju lite att jobba med...

I lördags var vi ut - Sofia och jag och Johnny - och tränade klickersök med valparna, och Blixten fick också köra två svängar - å herrejesus så roligt hon tyckte det var. Fantastiskt kul. Och eftersom hon är en stor och tänkande malla förstod hon ju på en gång vad det var frågan om. Så här höjde vi ribban rätt snabbt - och lika roligt var det. Sen är ju frågan om hon skulle ha samma utbyte av det med främmande figgar - det återstår att prova.

Valparna var också jätteduktiga, de har ju provat detta på valpkursen och tycker också att det är jätteroligt.

Innan vi körde klickersöket hade vi lagt spår åt alla hundarna, och innan vi sen kom ut på spåren så hade det hunnit bli mörkt. MYCKET spännande med mörkerspår utan pannlampa.

Speciellt för mig med Blixten - som såklart gick sist...   

Alla hundarna spårade jättefint - Isa fick ett knappt 100 m långt spår med en pinne plus slut, och hon jobbade verkligen på jättefint - det bästa hittills, sa Sofia - och markerade apport och slut på långt håll, så det var mycket lyckat. Yksan likaså, hon är ju redan nu supertaggad på spåret och plockar apporterna jättefint. En jätterolig hund att jobba i skogen med (så mycket annat har vi ju inte gjort   ).

När det sen var dags att sela på Blixten kom brorsan Dunder farandes genom skogen som ett jehu - med husse Johan som var ute och motionerade vovvarna, och han blev så glad, så glad, så glad när han fick träffa oss eller kanske framförallt Sofia, han var helt överlycklig. Mindre överlycklig var då Blixten, som inte alls gillade hans plötsliga uppdykande när hon skulle jobba.

Släppte på och hon fick leta spåret - slarvade som tusan - och gick också över första pinnen (säkert för att det var mörkt, ursäktade jag, men då skrattade både Johnny och Sofia åt mig - jag förstår inte riktigt varför   ) men sen gick hon som på räls och plockade det som skulle plockas. Jätteduktig och mycket motiverad.

En ny och spännande erfarenhet att spåra i kolsvart mörker... kan jag säga.

Så - på kvällen var vi tvåbeningar bjudna på 76-årsmiddag, och då var det skönt att veta att 4-beningarna sov gott på lurarna medan vi kalasade runt på kvällskvisten.

Tänk så ljuvligt skönt det är med nöjda hundar...