... har Bästa B börjat med   .

På precis samma sätt som hennes hundmamma gjorde. Vad hon än hade i munnen - pinne, kampstock, whatever - sprang hon fram till närmaste vattenpöl eller dike, släppte saken i vattnet och drack själv under tiden. Plockade sedan upp pinnen, bollen eller kampen och fortsatte promenaden.

I början trodde vi att det var tillfälligheter.

Men det var det inte. Ässi var inte gammal när hon satte detta i system.

NU har Bästa B börjat med samma jippo. Hon  har alltid, fint och ordentligt, lagt sina leksaker bredvid vattenpussen när hon har druckit, men det är det slut med nu.

Och hon går dessutom ett steg längre än sin mor - medan hon dricker använder hon dessutom tassen för att trycka ner - och riktigt dränka - leksaken, bollen eller kampen. Gång efter annan.

Inga tillfälligheter med andra ord.

Det här ger upphov till många roliga skratt. Ända tills jag idag, efter ett spår med största jutekampen som slut, satte skrattet i halsen när hon klev ner i stooora diket för att dricka, och bada kampen.

Bliiiiiiiixxxtraaaaa!

Törs inte ens gissa hur lång tid det kommer att ta för den att torka.

De här beteendena ger upphov till en del funderingar. Hur är det möjligt att såna här saker kan gå i arv? Just detta beteende skulle kunna vara till viss del miljö, iofs, men eftersom det uppkommer ett halvår efter att Älskade Ässi lämnade oss, så är jag inte säker.

Likaså har Bästa B alltid haft en enorm förkärlek för skyddsärmen. När hon var liten och jag slet mitt hår i förtvivlan för att hon inte ville dra i nånting alls - visade vi då skyddsärmen ville hon inte bara dra, hon ville verkligen döööööda den dessutom   . Vi lekte rätt mycket med henne och skyddsärmen då, för att försöka få upp föremålsintresset, och det var lika fascinerande varje gång. Bevakningen hade hon naturligt - backade undan och skällde utan uppehåll. Och vi bara gapade. Här var det inte fråga om miljö, för vi hade aldrig tagit fram ärmen och kört någonting med Ässi, sen vi fick Bästa B. Då ska man komma ihåg att Bästa B:s pappa (Blacknecks A'Coch) är en skyddshund värd namnet (SM deltagare flera ggr).

Kan det verkligen sitta i generna? Hur kan man annars förklara det?

Någon annan hundägare - eller malleägare? - som varit med om samma sak?

... säger doktorn att jag måste.

(Å hur ska det gå till?)

Har gått med en gnagande infektion - öronvärk, hosta och huvudvärk - en längre tid, och uppsökte under veckan doktorn, pga att jag känt mig så oförklarligt trött och orkeslös, även efter bara korta promenader.

Å doktorn hittade inga blåsljud på lungorna, inte var jag röd i halsen (trots att det känns som jag hostar sönder halsen hela tiden...) och kanske bara aningens buktande trumhinna.

Hypokondriker.

Tänkte jag. Och säkert hon också.

Tills hon tog blodtrycket, och det var alarmerande högt. Så pass att hon ville ta det en gång till. Och en till. Och därpå också ett EKG. Som - hör och häpna - också visade sviter på högt blodtryck.

(Inte var det kul, inte, men det visade ändå att jag inte var fullt ut hypokiondrisk iaf... en liten tröst...)

Och jag som aldrig i mitt liv har haft högt blodtryck, när jag har kollat tidigare. Och det har jag ändå gjort med jämna mellanrum.

Så, nu blev det helt plötsligt tantvarning   med blodtrycksmedicin på bums, kommande provtagningar och återträff med doktorn. Och säkert en hel del förmaningar om både det ena och det andra.

Kanske inte helt obehövligt, får jag väl ärligt säga...