... gör vi. Otåligt.

Men Blixten har ingan brådska.

Som sagt, annars löper hon i tid och otid (känns det som, när det är under tävlingssäsongen) men nu tycks det dröja evigheters evigheter.

Suck.

... varit de senaste dagarna kan vara de mörkaste dagarna på året.

Två plusgrader, duggregn och dis. Man behöver ha lamporna på inomhus. Utomhus kräver pannlampa och reflexhalsband på hundarna. När man tror att bilens framlyktor har slocknat och går ut för att titta om de lyser...

Ja, då är det november. Djupaste november, dessutom.

Trösten är att om 1 månad vänder det. Tackochlov, för mer skulle man nog inte mäkta med.

November kan också vara fin, men bara oftast någon dag då och då...

Minusgrader, påfryst och rena hundtassar. Månsken över fält så ingen pannlampa behövs. Knaster under fötterna. Underbart. Synd bara att det går över så fort...

Trots dess skiftningar älskar jag november. Med alla nyanser. Sprakande eld i kaminen, varmt kaffe, filtar i soffan med hundar i hörnorna...

Allt har sin tjusning, egentligen...

... behöver man ha här i livet. Lite till mans. Annars är det risk att man fastnar lite halvvägs. Eller går vilse. Eller tappar styrfart. Så är det i alla fall för mig. Inom det mesta, och det gäller också hundträning. Har jag inga mål uppsatta för mig själv tappar jag styrfart, motivation och till och med träningsglädje. Det kan vara att tävla på lokalklubben (för att ha något att träna emot) eller att samla SM-poäng. Vilka mål man sätter är individuellt. För mig ger det bränsle i baken, så att säga. En motivation och en drivkraft framåt. Det här gäller även i jobbet - hur mycket kan jag sälja för i år? Gäller nog också livet i övrigt. Även om man byter mål och väg emellanåt behöver då åtminstone jag något att blicka fram emot. Annars är jag vilse direkt.

Hur tänker ni?