... allt är förlåtet!

Hittade denna insändare i UNT idag och undrar om de som står bakom den någonsin har pendlat med Mälartåg? Högst troligt inte. Nu pendlar inte jag dagligen - tackochlov - men det räcker med det trassel som är när jag åker tåget till Uppsala.

Undrar också vad de egentligen vill säga med artikeln, mer än ett personligt tyckande, som jag skulle tro att de är helt ensamma om.

Nej, ut med Mälartåg och in med Upptåget!

... i det lilla huset på landet..,

Någon har protesterat tydligt, mot att bli lämnad ensam FLERA GÅNGER PÅ EN DAG.

Oklart vem, dock?

... på Stationen Svenssons krogar i Uppsala.
Inte ofta det händer, men ibland slår jag till och åker till Stora Staden för att träffa vänner.
Ikväll var det Anne, Katta och jag som bestämt oss för att ses.
Så jäkla roligt, varje gång!

Åkte in med 16-tåget och var hemma runt 21. Efter ett glas vin och en gratinerad Monsieur Croque.
Alldeles lagom för ett tantgäng på runt de 60!
Massor av prat och skratt - tack för ikväll, tjejer!

... börjar det bli nu.
Imorse fick jag tända lamporna inomhus när jag gick upp. Nu är det bara en tidsfråga innan pannlampa och reflexhalsband till hundarna åker fram och det ger mig lite ångest   .
Hösten och vintern här ute på landet är väldigt mörka.

Konstigt nog blir bilderna inte fullt så mörka som det är på riktigt.

Jag bor i en gammal timmerkåk, där flugorna trivs.
Just i den här årstiden har de pippi på att vila lugnt tills kvällen kommer, och jag sätter igång min läslampa när jag ska lägga mig.

Då vaknar de till och börjar bumla runt. Surra och dunsa mot taket och väggarna. Då reser jag mig ur sängen och slår vilt omkring mig med flugsmällaren, tills jag får den rackarn. Med påföljd att hundarna flyr sovrummet - förmodligen tänker de; nu är hon galen igen, kärringen - så jag får ropa på dem när flugan är död: kusten är klar, nu kan ni komma!

En kväll när det kom en sömndrucken fluga när jag låg och läste, så tänkte jag att jag låter den hållas en stund.
Men si det gick inte. Då sätter sig Vinna upp i sängen och spänner blicken i mig till att börja med, därefter lyfter hon framtassen och slår mig med tassen på överarmen; MEN NU DÅ! UPP OCH TA DEN!
Och så fick det bli. Hejdlöst roligt, vilka vanedjur de är!