... ägnar vi oss just inte alls nuförtiden.

Jag förstår inte vad som hänt?

Den här helgen har vi hunnit med ett spår - om än ett lite knixigt sådant - så var det inte alls på långt när nog för Bästa Blixtra. Å nej, bättre upp, hälsar hon.

I veckan som gått har vi varit upp på klubben en kväll, och tränat lite planlöst (mohahaha). En del pip gör det lite motigt. I övrigt har vi inte gjort så mycket. Trampat asfalt på köpingens gator en kväll, det kan iofs också ses som lite - om inte annat social - träning för Bästa B. Asfalt, gatlyktor och mötande människor och hundar. Spännande. Tycker B. Skönt, tycker jag, att få lägga lite mark under sig på promenaden och inte behöva famla i mörkret och i pannlampans sken.

Så - som man bäddar får man ligga. Antar jag.

Den här veckan har det gått en ask plåster, en presentförpackning marmelad, bröd, två förpackningar halloweenspindlar (som av någon anledning förblivit liggande på köksbordet) och en penna av typ konkkurrentens märke (så det gjorde ju inte så mycket:). Mellan Blixtens käftar, menar jag. På grund av intensiv kreativ förmåga. Och förmodad understimulans.

Vad jag menar är, att det straffar sig. Med Bästa Blixten. Om man inte tränar.

Så den här veckan försöker vi bättra oss. Mellan visningar, öppet-hus-besök-på-gymnasieskolor och lite annat.

Och egentligen kan det ju bara bli bättre, jämfört med den frekvens vi har haft denna vecka...

... har vi firat idag, på alla håll och kanter:)

Efter en mycket sen lördagkväll med goda vänner, som sov kvar, blev det inte något sedvanligt Farsdagsfika på sängen i morse. I stället hamnade det lite i skymundan, efter långfrulle med vännerna innan de vände hemåt.

På eftermiddagen stack vi till Tobo, och svärfar, och grattade lite och fikade. Gott och trevligt. Och säga vad man vill om Fars Dag - kommersiellt jippo - vilket det också är - men det är också en anledning till att ses.

Där hann vi med en hundpromenad på vägar vi trampat oräkneliga gånger under den tiden vi bodde i Tobo.

Härligt - kan sakna denna otroligt hundvänliga miljö (det har vi väl iofs i dag också, där vi bor nu:) så lite nostalgi blev det. Svärfars hund - en stor bamsig dobermannpojke i sina bästa år - fick också följa med på promenaden. Dock utan att vara lös. Detta innebar att han råmade som en vildsint tjur under större delen av promenaden - tre urläckra hundbrudar som får springa lös och bara busa hur mycket som helst, och så måste han gå i koppel? Ur led är världen!

Trevlig och go jycke i all ära, men man kan ändå säga att jag är lite botad från dobermann-längtan en stund...

MYCKET hund är det...

Sen var det bara hem och förbereda nästa Farsdagsfirande, som blev en lasagnemiddag hemma hos oss. Dels för sambon - som fick en liten Farsdagspresent mellan matlagning och dukning - och för min pappa. Tror att alla var glada och nöjda - och framförallt mätta.

Så - nu tror jag inte vi glömt någon pappa, åtminstone inte i våran närhet.

Ha en härlig dag out there - alla pappor.

För imorgon är det måndag och vanlig dag igen...