... eller rättare sagt akuten på Ackis & akutvaket tillbringade jag det första dygnet på min semester.

Efter att ha sovit som en klubbad säl efter 9 dagars jobb med låååånga dagar var jag då ledig i söndags... och såg fram emot att hundträna.

Rapport eller spår?

Spår föreslog Johnny, åkte ut i skogen och la två spår, ett till Blixtra och ett till Ässi. Jopp, efter lite lagom liggtid på spåren var det så dags. Johnny tog bilen upp på skogen med Ässi i och jag tog cykeln och Blixten. Väl framme hade han redan släppt på Ässi så vi väntade tills de var tillbaka.

Under tiden vi stod och väntade, slog det mig - faktiskt - att det nu är sommar, och att jag egentligen borde ha med en adrenalinpenna, då jag troligtvis (eller troligtvis och troligtvis?) är överkänslig mot jordgetingar. (Blev attackerad för fem år sedan under en hundpromenad på skogen, fick 12 bett och sprang som en vettvilling för att bli av med dem, och fick såklart världens allergichock.)Den tanken kom också förmodligen av att jag under veckan som gått oförhappandes hittade denna spruta (där utgångsdatumet passerat för flera år sedan) i en väska...

Nåväl, Johnny och Ässi kom tillbaka, och det var vår tur att släppa på.

Blixten var fokuserad som tusan - så fort selen åker på åker nosen ner och hon börjar leta spår direkt - och vi gick fram till påsläppet. Jag släpper på och hon börjar irra som en blind höna efter 10-talet meter. Verkligen irra. Och jag förbannade mig själv för att det var minst TVÅ veckor sen vi spårat sist. Hon hittar spåret igen, och går över första apporten utan minsta ansats till att markera. Irrar igen, men hittar spåret rätt snart, markerar apport nr 2 och jag uppmanar henne att komma tillbaka med den, men hon är ivrigare på spåret, så här pysslade vi en stund innan hon kom och lämnade av. Godis i massor, beröm och pussar. Upp och fortsätter. Kommer fram till slutet och favvoleksaken - boll i snöre - och busar och busar. Jag kastar bollen, hon hämtar - och skriker till. SATAN - jordgetingar!!

Tar henne i selen och drar henne därifrån, förstår att hon är biten men ser inga getingar runtomkring oss - de brukar ju komma i stora sjok och attackera i flock, de rackarna. Går lugnt de 20-tal meter som är kvar ut till vägen. Och får så hysteriskt fruktansvärt ont i ena sidan av bröstkorgen. Förstår inte varför, för jag har ingen känsla av att vara biten. Förrän jag känner hur det nästan per omgående börjar sticka i HELA munnen, och jag får en metallisk smak i munnen. Samtidigt börjar hela kroppen reagera - det känns som jag sprungit en mil i den kondition jag är i för tillfället (och då kan ni ju tänka er:) - pulsen dunkar och det känns som att det skulle synas på utsidan, samtidigt börjar hela jag tokfrysa och på armarna blir jag så knottrig som om jag skulle ha stått ute i 10 graders kyla i samma klädsel som jag hade nu, i 27 graders värme (ja, naturligtvis i shorts och linne, och korta gummistövlar - smart?).

Då förstod jag att jag var biten, och att det var bråttom. Slängde in hundarna i framsätet på bilen, sa åt Johnny att ge järnet hem, berättade var adrenalinpennan låg - för i det här läget var jag inte säker på att jag skulle vara vid medvetande längre innan vi kom hem, det gick så fruktansvärt fort och hela kroppen var i uppror och jag var så fruktansvärt rädd att inte få luft.

Som tur var hade vi nära hem, ett par 100 m kanske. Väl hemma vet jag att jag vräkte hundarna ur bilen men hur jag tog mig in i huset minns jag inte.

Vet att Johnny stod med pennan och väste och hur fan ska jag få upp den här och jag svarade läs på förpackningen (för själv har jag inte en aning) samtidigt som jag ropade åt  Clara att ringa 112 och att det var BRÅTTOM och samtidigt tror jag att Johnny fick till adrenalinpennan och stack in den i låret på mig och det var kaos och det kom två ambulanser i rasande fart och en ambulanshelikopter och det var massor med grönklädda människor i vårt kök som letade blodådrar för att kunna lägga adrenalin intravenöst men de hittade inga och de stack och stack och stack och de gav mig syrgas och tog blodtrycket hela tiden och kollade pulsen och frågade hela tiden efter mitt födelsenummer och om jag var vid medvetande och jag kräktes och kräktes och kräktes och sen fick jag komma upp på en bår och allt var fortfarande kaos och sen sprang alla (stackars) människor med mig på båren ut till den väntande ambulanshelikoptern och där försågs jag med hörlurar och kopplades till en massa mätare och fick rabbla mitt personnummer om och om igen och vi fick plats både jag och båren och en akutläkare och en akutsköterska och två piloter i den pyttelilla kabinen och jag tänkte att nu skjuter blodtrycket i höjden för jag borde vara fullständigt skräckslagen över att åka i en sån här liten helikopter... men jag var nog så dimmig så jag tyckte bara att vips så stod vi på helikopterplattan på Ackis och var framme vid akutmottagningen.

Där fick jag ännu mera hjälp, blev kopplad till dropp, syrgas igen, EKG, blodtrycksmanschett och 100 andra sladdar. Kändes det som.

Men där kände jag mig märkbart bättre, och innan de rullade in mig på AVA hann jag t o m ringa ett samtal till en kollega och fixa till en kontraktsskrivning som jag skulle ha idag måndag. Så där låg jag - uppkopplad till max både här och där - och rabblade kontraktsvillkor och förbehåll och id-kontroller och boendekalkyler mellan provtagningarna... Då kanske man inte tyckte att jag var riktigt riktig, jag vet inte:)

Sen fick jag ligga uppkopplad ända fram till mitt i natten - själv ville jag åka hem redan igårkväll, men tji fick jag. Blodtrycket och syrgasen och droppet fick sitta till 06 i morse, då jag flyttades från övervakningen in på sal. Där låg jag sedan fram till 14.30 och tyckte oerhört synd om mig själv innan alla instanser sagt ok till att jag skulle få åka hem.

Men -jag vill också säga att jag är oändligt tacksam över att ha förmånen att få bo i ett land där man erbjuds så professionell vård, och detta oavsett kön, yrke och inkomst. En sån här gång blir man ödmjuk inför detta fakta. Det är inte alla förunnat, och man tänker inte på det, så länge man inte behöver det. Men den dagen när man behöver denna vård - finner tacksamheten inga gränser, kan jag säga.

Jag hoppas att det dröjer länge igen, innan jag utnyttjar samhällets resurser på det sätt som jag gjorde igår, men för mig kan det ha gjort skillnad på liv och död.

Och jag är så tacksam över att jag inte behöver veta om det var så.