... for vi till några dagar under semestern förra veckan.

Vilket underbart ställe.

Så snart man öppnat bildörren känner man lugnet bara sipprar in.  Känslan är obeskrivbar. Det är tyst - och då menar jag tyst - och lugnt.

Vi har haft några härliga dagar med underbara människor och goa hundar som samlats runt samma intresse. Vi har mest tränat hund - spår, rapport, några har kört sök och också uppletande. Upplägget har varit fritt och alla har gjort vad man velat - och det har funkat toppenbra. På kvällarna har vi grillat, druckit vin och löst världsproblem:) Inte illa det heller!

Så här ser det ut när vi tränar hund. Vi pratar - och fikar - ofta, mycket och länge.

Under tiden vilar hundarna i bilen - mellan passen, såklart:)

Här Bästa Blixtra och Älskade Ässi:

Och naturligtvis är bästa Brorsan Dunder också med (eller Dynamit-Dunder som vi snart får börja kalla honom - han går som en raket på rapporten:)

Här några bilder från rapportträningen i lördags:

Blixtra, Dunder & Jill och Dia på A-stationen.

Rapportträning blev det - för vår del - TRE dagar på raken, och Blixten skötte det med bravur. Inte ett strul - förutom en del ljud, såklart. Kanonroligt!

Alla hundar gick verkligen bra, och då är det ju extra roligt såklart.

Brorsan Dunder är en kanon i rapportskogen - snabb och använder huvudet - och det bådar gott.

(Han måste ha det efter sin mor, är jag snabb på att framhålla:)

Bästa Blixtra gör så gott hon kan, och det räcker också rätt långt, kan jag säga.

Frisk luft har vi fått i massor, rört på oss har vi gjort, tränat hund och snickelisnackat halva nätter med många glada skratt - verkligen några toppendagar. Och massor av nya idéer som alltid när man träffar likasinnade.  Härligt!

Nu är det jobb som väntar en vecka igen!

... har jag blivit, helt plötsligt. Fråga mig inte vad jag varit förut, för det har jag nog aldrig funderat så mycket över:)

Däremot fick jag nån liten svacka efter historien med getingsticket, för rätt som det var började jag tänka på saker. Jag menar tänka på typ vad som hade kunnat hända. Om det inte hade gått bra.

Och helt plötsligt blev jag alltså vanlig och dödlig. Och det känns lite halvjobbigt.

Men, nu är jag väl som alla andra, antar jag:)

Frågade tjejerna om de inte ville åka med till Ljustjärn för hundträning några dagar, men nej, de ville hellre vara hemma.

- Jamenalltså, tänk om jag blir getingstucken och dör då?

(Mycket moget, ja - jag vet:).

- Jamen mamma, sa Clara, inte kan du väl bära oss i en Babybjörn-sele resten av livet för att du är allergisk mot getingar?

Och det har hon ju alldeles förbaskat rätt i. Problemet ligger hos mig, såklart.

Men lite så här kände jag. Ville ha alla - familjen - näranäranäranära - hela tiden. Och det funkar ju inte. Såklart.

Vad som känns lite jobbigt är att jag inte riktigt kan gardera mig. Mot getingstick. Och att jag ALLTID måste ha en adrenalinspruta med mig, och ALLTID se mig för såklart. Det känns som att det här kommer att begränsa mig.

Och VEM vill egentligen känna sig begränsad?