... men idag blev det 3 st korta spår. Var och ett på ca 100 m, det första med en jättekamp som slut, det andra spåret med en godisburk till slut och det tredje spåret med skyddsärmen som slut.

Vilken lycka!

Sällan blir Bästa B så galet glad som när hon får leka med skyddsärmen. Att få den som belöning vid ett spårslut kan i princip inte liknas vid nånting annat.

Och jag blir lika förundrad varenda gång - hur är det möjligt att hon har en sån förkärlek för ärmen?

Kan sånt vara nedärvt? Pappa Coch är ju skyddshund, men Bästa B har växt upp långt utanför skyddsträningens värld. Långt utanför. Och faktum kvarstår. Inget gör henne så glad som ärmen.

När hon var bäbismalle och fjantig (-are) och inte riktigt ville kampa, när ingenting dög att bita i - då var det enda hon ville kampa med skyddsärmen. Jättemärkligt. Bevakningen har hon naturligt. Och vi tittar och gapar - och förstår absolut ingenting.

Hur var det med arv och miljö   ?

Som slutlig belöning fick hon bita lite i ärmen också, och vilken skillnad mot förra gången (som säkert är minst ett halvår sen) - nu var det full mun och inga omtag. Roligt.

Men som sagt, vi kör den bara som belöning. Och hon älskar det, våran B.

Förutom de tre kortspåren hann vi med ett uppletande också, Bästa B och jag. Ett av föremålen var en helt vanlig skogspinne (som jag la bland alla de andra skogspinnarna i rutan) och tamejtusan om hon inte plockade det som vilket föremål som helst. Man blir grymt imponerad av deras nosarbete...

Lite lydnad hann vi med också, ffa fritt följ. Men här behöver vi mera störning, känner jag, så det får nog bli träning med andra hundar framöver - mycket!

Det är så himla lätt att snöa in sig när man tränar själv... och snart är det ju dags för tävling igen...

... i stora lass...

... och tid för vänner och bekanta innebär påskhelgen till stor del för oss.

Igår var vi bjudna till Thailandsresesällskapet på en helkväll med mat och dryck och semesterminnensprat, jättetrevligt!
Ikväll var det dags för nästa sittning, med goda vänner at our place. Och i vanlig ordning, ungar, hundar och påskbuffé. Om vartannat. Inte tokigt alls.

Nu har vännerna gått hem och alla ljusen brunnit ut, allt undanplockat och diskmaskinen är körd.

Efter ytterligare en trevlig kväll.

Dags att gå och sova kanske??

... har vi tillbringat en del av dagen. Sofia skulle övningsköra med Johnny medan jag förberedde kvällens påskbuffé. Då kommer han hem och berättar att 12.30 skulle ett spår med Bästa B gås ut.  Sagt och gjort, mellan pajer och äggkokning blev det ombyte, Frolic i fickorna och ut i spårskogen. (Vilken service - btw:)

Å jeezez. Det blev nästan en lite religiös upplevelse.

Direktpåsläpp, spåret hade legat 70 minuter. Hade ingen aning om vart det ledde, hur långt det var, eller hur många pinnar som var utlagda.

Och som hon spårar. Denna gång behövde jag heller inte linda linan 3 varv runt näven och gå bakåtlutad för att bromsa henne, den här gången spårade hon i spänd lina med lagom tryck - hela tiden. Kanhända pga liggtiden. Motiverad och fokuserad, plockar pinnbitarna en efter en. Spårar i skog, över stigar, på trädstammar, och över gärden. Metodiskt, och med samma tryck i linan hela tiden - no more, no less. Imponerad över att trycket inte släppte i linan,  hon gick inte ner sig det minsta.

När vi sedan kom till slutet var lyckan fullständig. På 24 minuter har hon spårat 1248 m (Runkeeper, mna väner, Runkeeper:) icke förarlagt spår, med 7 apporter plus slut. Lömska vinklar och andra fallgropar, som hon löser med sedvanlig tankeverksamhet.

Så idag har hon varit Bästa Blixtra.

Nästan hela dan.

Ända tills hon snodde påskskinkan på buffén  när hon inte trodde att vi såg, och stack iväg med den till saccosäcken och trodde att hon skulle få mumsa i sig den i lugn och ro. Men hej vad hon bedrog sig...