... käkar och växer. Och är ohyggligt söt, rar och social - för de som inte är insatta.

Vi - som lever med henne, vet hur det verkligen är   !

Och visst är hon så söt och snäll och social som alla tror - för det mesta. Men när mörkret faller på (och ibland även i dagsljus, måste tillstås) slår hin håle klorna i henne, och då är hon inte rolig att tas med.

Fråga Bästa Blixtra bara. Som plågat ser på mig med sina fina malleögon och säger:

- Matte, måste vi verkligen?

- Måste vadå, gumman?

- Ha det där monstret boende hos oss?

Och ja, jag antar det.

Pudeln morrar friskt - och det nonchalerar Yxan totalt. Reser upp svansen som en spik och kliver rätt in på Pudelflickans domäner (läs in i hennes bur, företrädesvis också när hon ligger och tuggar på något gott). Och åker på ding, naturligtvis. Men inte blir hon skraj för det, inte alls. Nästa gång gör hon likadant. Och nästa. Och nästa.

Fia, hon går omvägar runt henne. Äckelkrokodil. Kommer Yxan för nära gapar hon stort ochvisar alla sina sheltietänder och tar ett stadigt grepp över mallebebisens huvud och håller fast. Nu jäklar lugnar du ner dig! Basta!

Och Blixten - ja hon tiger och lider. Alltid med en mallekrokodil hängandes antingen i ett baklår, ett framben, en underläpp eller ett öra. Och kvider av smärta. Men leker glatt så fort krokodilen släppt sitt grepp. Och jag försöker peppa henne att rappa i å det bestämdaste åt mallekrokodilen, men hon är alldeles för snäll, min Blixtra.

Mot oss 2-benta är hon glad och gullig. För det mesta. Men när man minst anar det slår krokodilgenen till och hon sitter i en näsvinge eller en läpp. Eller i hakan. Eller i en hand, eller arm. Och när man då ska montera bort henne, triggas hon igång och biter bara hårdare. Helst tills det knakar.

Och - naturligtvis - med full mun   ...

Sen får man LUGNA NER HENNE och PRATA TYDLIGT MED HENNE för att hon ska förstå att bita, det får hon göra i tuggben eller märgben eller någon av de 100 leksaker som ligger över hela huset. Och då blir hon ARG. Riktigt ARG. Men till slut inser hon att det är inte förrän man är lugn och sansad som man får hoppeleka igen (och fundera ut nya lömska trick:).

Självklart är hon alldeles underbar   och fyller allas våra liv med sin blotta existens, sin glädje och sin nyfikenhet. Att vi sen är såriga och sönderbitna både här och där, har vi såklart överseende med.

(Även om jag såklart i smyg går och längtar tills hon ska tappa alla sina mjölktänder...)

Idag fick hon följa med mig och Sofia och stå en stund utanför COOP och bara titta på människor, kundvagnar, cyklar, bilar och allt som rör sig där. Hälsa på glada människor som kom förbi och sa hej. Liten och kavat, viftar på svansen åt allt och alla, sympatiylade med ett billarm som gick igång. Sen sov hon gott, vill jag lova.

På kvällningen fick hon följa med upp på klubben, men där var så gott som bara vi, men miljön var ju helt ny för henne. Och att man inte fick hänga i Blixtens baklår under fria följet, det hade hon lite svårt att acceptera...

Så självklart är hon en härlig individ, om än med mera styrka och mod än vad man kan tro i den lilla valpkroppen, kavat och orädd med massor av otyglat humör - men också alldeles kramgo och pussinussig och överlycklig över sin nya familj. Så glad åt alla och envar - och lika glad åt 2-beningarna i flocken som 4-beningarna. Och det bådar ju gott.

Att sen Bästa Blixtra, Pudelflickan och Fia inte är lika glada åt henne anser hon inte vara hennes bekymmer.

Herregud - hon äger ju!

... är inte min melodi.

Men en gång om året gör jag ett storkok av rårörd rabarbersaft, som är den godaste saft som finns.

Självklart ett lätt-som-en-plätt recept (annars skulle jag inte göra det   ). Jag gör dessutom mångdubbel sats. När jag ändå håller på liksom. En gång om året...