... det bara öser ner.

Kan man lugnt säga. Och inte i  några måttliga mängder heller. Nej, skyfall är ordet.

Det enda - alldeles enda - som det kan ha med sig som kan betraktas som positivt är:

1) Frånvaron av getingar (det var igår precis ett år sedan jag blev biten sist. Förhoppningsvis ocksås för sista gången... jag vill inte vara med om det igen   )

2) Frånvaron av huggormar (det tackar vi för   )

3) Närvaron av gula kantareller (ja, vi har redan provsmakat årets skörd   )

Annars är det väl en sjujäkla kall och regnig och tråkig sommar? Kan inte minnas när det var så eländigt vädermässigt sist. Iofs jobbar jag rätt mycket så jag är väl inte den som lider mest, men för de stackare som har semester kan det ju inte vara roligt...

Har varit på klubben ikväll och tränat hund (genrepat inför helgens tävling och naturligtvis gick det som det brukar - inte alls bra. Och paniken kommer krypande...)

Periodvis öppnade sig himlen även här, men det har ju Bästa Blixtra inga problem med - inte alls, faktiskt - och det är jag mycket tacksam för.

Sen - för att förtydliga inför den som bestämmer - betyder inte det att vi önskar skyfall under lydnadsprogrammet. Ett litet lätt duggregn räcker bra   !

Lilla Krokodilen har heller inga problem med regn, om nu hon ska få några rader i det här inlägget också.

Skönt. Och hon börjar växa till sig - riktigt. För det första börjar hon få lite längre ben, så snart ser hon inte ut som en spädgris längre (hon har  varit ofantligt lika Babe, den lilla grisen - någon som sett den filmen?) utan börjar faktiskt se ut som en liten hund. Och faktiskt börjar hon också bete sig mera som en liten hund än som en krokodil. Tänderna används inte lika ofta - inte i näsan iaf...

Imorse när jag gav alla (fyra) hundarna mat fick jag en riktig aha-upplevelse. Den lilla Krokodilen satt alldeles stilla och väntade på sin tur - trots att jag gav Fia och Bella mat först. DÅ förstod hon att vänta på sin tur, utan att flyga i någons matskål eller på någons nacke. Och jag blev alldeles rörd, nästan. Vår oslipade lilla Krokodil har redan efter två veckors - konsekvens - boende hos oss på landet börjat slipas till lite, för att få sin plats i flocken. Visst är det väl underbart. Och speciellt med henne, som har varit som ett Krokodilmonster när det gäller allt ätbart. Numera lämnar hon glatt (nåja   ) sitt tuggben eller märgben i mattes hand för att få en bit köttbulle i utbyte. För köttbullar ÄR gott, säger Yxan...

Så - än finns det hopp!