... undrar jag om vi har?

Herre Jisses vilket liv det är med två valpar i huset, en på 9-veckor och en på 11-veckor.

Lilla goa Yksi...

... som utvecklas till en glad och social jycke, med massor av social kompetens och med ett helsikes humör.
Malletemperament, kanske man kan säga? Och alldeles underbar, såklart. Till och med omtyckt och kanske rentav älskad av Blixtra numera, efter en tight vecka i Ljustjärn...   

Och så goa Isa...

... som under den här veckan vi har varit i Ljustjärn har vuxit på sig i lugn och ro med de stora småhundarna, och är glad och obekymrad om det mesta. Till och med när kaxiga Yksi vill mäta sig (11 veckor gammal?) och tala om vem det är som egentligen bestämmer här hemma, i det lilla huset på landet - ja, av valpisarna då - så bryr hon sig föga om det. Slänger sig i glädjefnatt efter Yksi, slår omkull henne och lägger sig över magen. Rullar runt, busar, tjyvar saker från henne, bryr sig inte ett dugg om Yksis ilskna-humörs-utspel, utan lattjar glatt vidare. Söt som socker, dessutom...

Så glatt att vi andra bara suckar, och undrar vad vi gjort och vad vi tänkte med, som köpte två så pass livliga valpar samtidigt...   

(Men det går snabbt över kan jag säga, för i den här familjen är hundar ALLT...)

Så, ibland måste vi stävja röjet lite, och lugna ner dem från varann. Och det går alldeles utmärkt.

Och när semestrarna är över kommer husse Johnny att ha Yksi med sig på jobbet, och jag tar hand om Isa i den mån det behövs (efter att ha utvärderat tjejernas scheman inför hösten...). Så det blir nog bra.

Men självklart är det också roligt att valpisarna har kul ihop... för det har dem, kan jag lova.

Fullt ös, medvetslös, med andra ord...