... känner jag mig ibland. Inte på pengar, mera på andra värden.

Att jag har ett jobb som jag stormtrivs med, och där jag kan påverka mycket själv.

Att jag har vänner som ställer upp på mina spontana infall och snabba ryck.

Idag, tillexempel, tog jag mig en spontan halvdagssportlovsledighet. Utan att ens behöva fråga någon om lov.

(Å andra sidan har jag jobbat in dessa timmar för länge, länge sedan...)

Hade tänkt mig nån shoppingtur med tonårstjejerna, men de var lite slöa och slappa (en på grund av sportlov och lång sovmorgon och en på grund av dygnslång studentkryssning...) så det fick jag lägga ner.

Istället tänker jag, träna hund? Vem mer kan tänkas vara ledig och ha lust en helt vanlig onsdageftermiddag?
Sofia? Kanske Tomas och Eva?

Såklart de har. Lust att träna alltså. En telefonsamtal och en halvtimme senare ses vi med fem jyckar på skogen, pulsandes i djupsnö med ryggsäckar och kaffetermos för att träna leksök med vovvarna.

Som var så glada och tyckte det var så roligt.

Och vi med, såklart.

Och är det inte vad sportlovsledigt handlar om, egentligen? Frisk luft och motion?

Och det fick vi ju, i massor.

Härligt - och tack för att ni ställde upp.

Efter det sen var det bara att svida om, för då var vi bjudna till mina föräldrar på mat.

Osedvanligt härligt onsdagslyx, det också...

Som sagt, rik kan man vara på många sätt...