"The Invitation"

It doesn’t interest me what you do for a living.
I want to know what you ache for
and if you dare to dream of meeting your heart’s longing.

It doesn’t interest me how old you are.
I want to know if you will risk looking like a fool
for love
for your dream
for the adventure of being alive.

It doesn’t interest me what planets are squaring your moon...
I want to know if you have touched the centre of your own sorrow
if you have been opened by life’s betrayals
or have become shrivelled and closed
from fear of further pain.

I want to know if you can sit with pain
mine or your own
without moving to hide it
or fade it
or fix it.

I want to know if you can be with joy
mine or your own
if you can dance with wildness
and let the ecstasy fill you to the tips of your fingers and toes
without cautioning us
to be careful
to be realistic
to remember the limitations of being human.

It doesn’t interest me if the story you are telling me 
is true.
I want to know if you can 
disappoint another 
to be true to yourself.
If you can bear the accusation of betrayal
and not betray your own soul.
If you can be faithless
and therefore trustworthy.

I want to know if you can see Beauty
even when it is not pretty
every day.
And if you can source your own life 
from its presence.

I want to know if you can live with failure
yours and mine
and still stand at the edge of the lake
and shout to the silver of the full moon,
“Yes.”

It doesn’t interest me
to know where you live or how much money you have.
I want to know if you can get up
after the night of grief and despair
weary and bruised to the bone
and do what needs to be done
to feed the children.

It doesn’t interest me who you know
or how you came to be here.
I want to know if you will stand
in the centre of the fire
with me
and not shrink back.

It doesn’t interest me where or what or with whom
you have studied.
I want to know what sustains you
from the inside
when all else falls away.

I want to know if you can be alone 
with yourself
and if you truly like the company you keep
in the empty moments.

... gör jag just nu.

Det här är ju liksom mäklarnas årstid - vår, sommar och höst. 

11-12-13 timmarspass flera dagar i veckan är inte ovanligt. Inte heller 6-7 dagars vecka.

Någon kund sa till mig: Ni jobbar rätt mycket oregelbundna tider, va?

Ja, svarade jag och log.

Och tänkte, att först gör vi faktiskt våra kontorstider - mellan 8-17. Sen börjar resten. Visningar, intag och kundträffar - som alltid sker när kunden är ledig. En kväll fram till 19, 20 är ingen ovanlighet.

Dessutom jobbar vi nästan alltid en eller två dagar under helgen, då med öppna eller bokade visningar.

När spekulanterna är lediga och har möjlighet att åka på visningar.

Tänker ibland att jag ska kompensera mig för det och ta ledigt någon dag under veckan. Men inte då, då dyker det upp något annat spännande jobberbjudande som man såklart tackar ja till   .

Igår innan jobbet åkte jag förbi ICA (mellan 8 och 8.30) När jag sen slutade för dagen (19.30) var jag in där igen för jag skulle hämta ett paket. Då har ICA växlat personal minst två gånger under dagen - och jag jobbar fortfarande på mitt första pass...

Man är väl inte riktigt klok kanske. 

Men det underlättar när man älskar sitt jobb, för det gör jag verkligen   ! Och jag hoppas också att jag förmedlar den känslan till mina kunder, att jag gärna gör det där lilla extra för dem om det behövs...

Men det är klart att det händer att det dåliga samvetet snuddar vid mig emellanåt. Att jobba så, försöka hålla igång en hund på elitnivå och dessutom vilja umgås med sina barn (och sambo) nu och då blir såklart ett pusslande.

Men det går bra, för det mesta...    (is my opinion...)

... var det på klubben ikväll. Och Blixtra och jag åkte dit och gjorde vårt sämsta brukselitpass ever.

Järfälla och Götene - släng er i väggen. Det här var värre.

Hon hade inte gjort speciellt mycket på hela dagen, bästa B. Finkulerat omkring med mig 30-40 min i skogen mellan 14.30-15.30, det räcker inte långt för en malle som vill mera.

Hon var uberladdad när vi kom till klubben. När det sen var min tur, kläckte jag den smarta idén att jag  skulle gå 10 m på fria följet, sen stanna och kampa (ja, det fanns en tanke bakom - jag tycker ju att det känns som att hon dör när vi kommer in på fria följet... sen att det visar sig att tanken var fel är en annan femma   ).

Sagt och gjort. 

Detta resulterade i att hon under resten av fria följet klapprade med tänderna av förväntan, ljudade över alla gränser och nästan gjorde jämfotahopp med bakbenen. Och satt sig snett. Hela tiden.

Inte bra alls, alltså.

Resten av lydnaden fortsatte typ i samma anda. Massor av ljud och okoncentration, förväntan på belöning.

Tokigt, tokigt.

Inkallningen gjorde jag slät. Framåtsändandet - gick hon iofs ner i trav vid gruppen, men man får nog mera kalla det slängtrav, för avståndet bara ökade och ökade... Precis så där som man inte vill att det ska bli.

Krypet var hon hög i bak under hela momentet - och ljudade. Skallet ljudade hon där hon skylle vara TYYYYST.

Metallapporteringen var en katastrof - åter på ruta 1 där hon tassar på apporten och har halvtaskigt tempo in.

Tungapporten gick bättre men inte bra. Vinglar med nacken när hon har apporten i munnen så man tror hon ska släppa. Där var ingången bra, om man nu ska se något positivt med detta.

Hopp över hinder, ok om inte ljudet varit. Stegen gjorde hon bra.

Så tråkigt. Och jag måste än en gång tänka till.

Hur jag ska hantera ljudet - vänta ut henne eller bara kräva nolltolerans (vilket är lättare sagt än gjort). 

Hur ska jag få henne att hålla ihop utan att balla ur? Hur ska jag förhålla mig till allting?

Fy så deppigt. Tur att det är nån månad igen innan tävling...

Bara att bita ihop och ta nya tag.

Bästa Blixtra och jag...   

... har jag varit idag.

Särdeles symtomfri - om jag nu törs säga det, har inte haft ont i ryggen på en vecka säkert... (peppar, peppar).

Jag har en stående tid hos min favvonaprapat (med anledning av att han är den enda som lyckats få till min rygg till det bättre) var 4-6 vecka, och idag var det då dags. Kanske en lite mildare behandling, tänkte jag då, eftersom jag inte hade speciellt ont. 

Men icke så.

Lika uberjävligt igen, dock ingen el eller hästmassage denna gång, men nog 17 lyckas han leta upp andra smärtpunkter (axlar och överarmar) när inte ryggen krånglar.

Blev bankad på i dryga timmen, kände mig som jag skulle ha åkt fram och tillbaka genom en mangel när jag åkte hem (för åkte hem gjorde jag efteråt), drog på mig tjockaste vinterjackan (frös som en hund) och gick ut med hundarna. Svepte två glas vatten och la mig under en filt på soffan.

Typ en halvtimme. Tills någon tyckte att vi kanske borde äta innan vi åkte till klubben på träningstävling.

Så det gjorde vi. Åt och åkte på träningstävling, där Blixtra och jag gjorde vårt sämsta elitpass någonsin.

Ville bara gråta när jag åkte hem - är säkert också en svit av naprapatbehandlingen, att jag blir lite känslosammare. Märklig behandling, det där. Men nytta gör den.

Om 6 veckor är det dags igen...