Idag har Världens Bästa Storlur varit rätt så billig, fläckvis...

Det började i morse efter hundpromenaden, när vi var ute i stallet.

Hips, vips, så var Storlur som uppslukad av jorden.

Och Lilla Fia också, en stund.

Jag letade & visslade - men ingen jycke nånstans.

Jag fixade klart stallet - och då kom Lilla Fia skuttandes genom hästhagen, med något skamset i blicken. Och si då förstod jag vad Storlur hittat på. Morrandes och muttrandes gick jag in och åt frukost, oavbrutet tittandes genom fönstret. Men ingen Storlur syntes nånstans. Kruxet var att jag hade en tid att passa - skulle vara borta en timme hemifrån - och kände att jag nog var tvungen att åka trots att hund-&$%@£ inte kommit hem. Nu hör inte den här situationen till vanligheterna, måste jag väl också tillägga, så arg var jag, men orolig också.

Tog bilen, och åkte iväg, och när jag tittar till på traktorvägen som går ut i skogen - vem sitter inte där, mitt på vägen, skamsen och eländig och till synes utan en tanke på att knata hem. Mycket riktigt - Världens Bästa Storlur! (Vem är långsint?!) I med handbroms & så stora pusskalaset - jätteglad att jag hittat henne, och hon var jätteglad över att ha blivit hittad. Det har hon

dessutom varit jätteglad över

hela dan...

Nu har hon lovat att hålla

sig i skinnet, men

vem har sagt att

allting ska vara enkelt jämt?