Törs man hoppas & tro att jyckarna är på bättringsvägen? I morse när jag skulle ta ut dem på minikisspromenad bjöd Ässi upp till kamp med läderkopplet - och tänk att detta j*a kampande som jag ibland blir sååå trött på (just detta med kopplet är ett exempel) var idag ett rent nöje att se! Känns som vi är på rätt väg! När jag sen hade varit med lillasyster i familjen till tandläkaren och dragit ur en tand och kom hem igen stod hon mera på två ben - som vanligt - än på fyra. Och det känns bara bra. Likaså att hon börjar tala om att hon är hungrig igen, känns också som ett framstegstecken (heter det så?)!

Återbesök på Ultuna om en vecka, en och en halv med båda hundarna, så vi får nog hålla oss i skinnet rejält ett tag till framöver...