Idag fick jag ett infall och tog spontansemester!

(Kan man säga så? När man bestämmer sig alldeles tvärt inpå, liksom - och nej, jag hade inga kundbesök inbokade, så ingen blev drabbad av min impulsivitet:)

Började dagen med att jaga hovslagare akut, totalt utan framgång, men det löste sig än då.

På det lite plöj och röj här hemma - regnet strilade så jämnt och fint ute hela tiden:) - för att sen dra på regnkläderna, gå ut på gräsmattan och träna hund (å fy 17 så roligt!). Medan jag sen väntade på sambon och resten av hundflocken hann jag mocka stallet och snoosa lite hästlukt...

Sen tog vi med hela gänget hundar och traskade ut på promenad, i regnkläder och gummistövlar. Riktigt härligt. Varmt var det dessutom, så det gjorde inte så mycket att det strilade runtomkring oss.

Hittade en del kantareller - trots att jag hävdar att de flesta är på tok för små för att plockas, men man gör ju det ändå så ingen annan *^"&% ska hinna före...

Och då vet ni ju hur tiden ruschar iväg, när man går och letar svamp på backen... Fick ihop några liter iaf (som fortfarande ligger orensade på bänken - för det är då rakt inte alls lika roligt som att plocka:).

Hem och duschade och bytte om, hoppade i bilen och åkte med familjen till Gävle. Shoppade runt en stund på stan, riktigt roligt (mycket nostalgi sen tiden på Högskolan:) och avrundade dagen med ett besök på Church Street Saloon.

Å jisses - för er som inte varit där, åk dit! (Men risken är väl att det är bara vi som inte varit där förrän idag...)
Mycket speciellt ställe - massor av folk - långa köer för att vänta på bord, men det är det värt.

Allt i westernstil - cowboyhattar, gevär och pistoler, Jack Daniels whisky, menyn på gammalt tidningspapper - you name it. Medan man väntar på maten får man en näve nötter utslängda på bordet...

Inte billigt, men det tycks vara ett oerhört populärt ställe - och maten var fantastiskt god - OCH MYCKET!

Så - livskvalitet kan vara mycket, och är ofta individuellt. För mig har den här dagen varit en dag med livskvalitet...

Djur och natur, nära och kära.

Och lite till.

Vad mer kan man önska?

... för körkort och övningskörning har vi varit på ikväll, Johnny & jag och Sofia.

Jisses - går åren verkligen så fort att det är dags för övningskörning? Var tar tiden vägen?

Hursomhaver - under dryga 3 timmar ikväll har vi drillats av Krister Johansson på Tierps Trafikskola (Krister som jag dessutom  övningskörde med när det begav sig - och jag tycker dessutom inte ens att det känns sååå länge sen som det är:) och tiden gick sååå fort. Nyttigt med lite repetition. Och så allt nytt då, som Eco Driving... bland annat.

Så - nu är det bara att vänta på intyg från Transportstyrelsen, sen är det bara att köra igång...

... kan man glömma i det här jobbet.

Har idag jobbat 8-8, och det räcker inte. Himla tur man tycker att det är roligt, och tycker att man har världens bästa jobb.

Det underlättar, kan jag säga:)

... tror jag att jag har.

Inte alls som urtypen för malinoisar.

På gott och på ont.

Sen får vi se vad som överväger.

För mig är hon Pärlan no 1 - numera:)

O-mallig eller inte...

... for vi till några dagar under semestern förra veckan.

Vilket underbart ställe.

Så snart man öppnat bildörren känner man lugnet bara sipprar in.  Känslan är obeskrivbar. Det är tyst - och då menar jag tyst - och lugnt.

Vi har haft några härliga dagar med underbara människor och goa hundar som samlats runt samma intresse. Vi har mest tränat hund - spår, rapport, några har kört sök och också uppletande. Upplägget har varit fritt och alla har gjort vad man velat - och det har funkat toppenbra. På kvällarna har vi grillat, druckit vin och löst världsproblem:) Inte illa det heller!

Så här ser det ut när vi tränar hund. Vi pratar - och fikar - ofta, mycket och länge.

Under tiden vilar hundarna i bilen - mellan passen, såklart:)

Här Bästa Blixtra och Älskade Ässi:

Och naturligtvis är bästa Brorsan Dunder också med (eller Dynamit-Dunder som vi snart får börja kalla honom - han går som en raket på rapporten:)

Här några bilder från rapportträningen i lördags:

Blixtra, Dunder & Jill och Dia på A-stationen.

Rapportträning blev det - för vår del - TRE dagar på raken, och Blixten skötte det med bravur. Inte ett strul - förutom en del ljud, såklart. Kanonroligt!

Alla hundar gick verkligen bra, och då är det ju extra roligt såklart.

Brorsan Dunder är en kanon i rapportskogen - snabb och använder huvudet - och det bådar gott.

(Han måste ha det efter sin mor, är jag snabb på att framhålla:)

Bästa Blixtra gör så gott hon kan, och det räcker också rätt långt, kan jag säga.

Frisk luft har vi fått i massor, rört på oss har vi gjort, tränat hund och snickelisnackat halva nätter med många glada skratt - verkligen några toppendagar. Och massor av nya idéer som alltid när man träffar likasinnade.  Härligt!

Nu är det jobb som väntar en vecka igen!

... har jag blivit, helt plötsligt. Fråga mig inte vad jag varit förut, för det har jag nog aldrig funderat så mycket över:)

Däremot fick jag nån liten svacka efter historien med getingsticket, för rätt som det var började jag tänka på saker. Jag menar tänka på typ vad som hade kunnat hända. Om det inte hade gått bra.

Och helt plötsligt blev jag alltså vanlig och dödlig. Och det känns lite halvjobbigt.

Men, nu är jag väl som alla andra, antar jag:)

Frågade tjejerna om de inte ville åka med till Ljustjärn för hundträning några dagar, men nej, de ville hellre vara hemma.

- Jamenalltså, tänk om jag blir getingstucken och dör då?

(Mycket moget, ja - jag vet:).

- Jamen mamma, sa Clara, inte kan du väl bära oss i en Babybjörn-sele resten av livet för att du är allergisk mot getingar?

Och det har hon ju alldeles förbaskat rätt i. Problemet ligger hos mig, såklart.

Men lite så här kände jag. Ville ha alla - familjen - näranäranäranära - hela tiden. Och det funkar ju inte. Såklart.

Vad som känns lite jobbigt är att jag inte riktigt kan gardera mig. Mot getingstick. Och att jag ALLTID måste ha en adrenalinspruta med mig, och ALLTID se mig för såklart. Det känns som att det här kommer att begränsa mig.

Och VEM vill egentligen känna sig begränsad?

... eller rättare sagt akuten på Ackis & akutvaket tillbringade jag det första dygnet på min semester.

Efter att ha sovit som en klubbad säl efter 9 dagars jobb med låååånga dagar var jag då ledig i söndags... och såg fram emot att hundträna.

Rapport eller spår?

Spår föreslog Johnny, åkte ut i skogen och la två spår, ett till Blixtra och ett till Ässi. Jopp, efter lite lagom liggtid på spåren var det så dags. Johnny tog bilen upp på skogen med Ässi i och jag tog cykeln och Blixten. Väl framme hade han redan släppt på Ässi så vi väntade tills de var tillbaka.

Under tiden vi stod och väntade, slog det mig - faktiskt - att det nu är sommar, och att jag egentligen borde ha med en adrenalinpenna, då jag troligtvis (eller troligtvis och troligtvis?) är överkänslig mot jordgetingar. (Blev attackerad för fem år sedan under en hundpromenad på skogen, fick 12 bett och sprang som en vettvilling för att bli av med dem, och fick såklart världens allergichock.)Den tanken kom också förmodligen av att jag under veckan som gått oförhappandes hittade denna spruta (där utgångsdatumet passerat för flera år sedan) i en väska...

Nåväl, Johnny och Ässi kom tillbaka, och det var vår tur att släppa på.

Blixten var fokuserad som tusan - så fort selen åker på åker nosen ner och hon börjar leta spår direkt - och vi gick fram till påsläppet. Jag släpper på och hon börjar irra som en blind höna efter 10-talet meter. Verkligen irra. Och jag förbannade mig själv för att det var minst TVÅ veckor sen vi spårat sist. Hon hittar spåret igen, och går över första apporten utan minsta ansats till att markera. Irrar igen, men hittar spåret rätt snart, markerar apport nr 2 och jag uppmanar henne att komma tillbaka med den, men hon är ivrigare på spåret, så här pysslade vi en stund innan hon kom och lämnade av. Godis i massor, beröm och pussar. Upp och fortsätter. Kommer fram till slutet och favvoleksaken - boll i snöre - och busar och busar. Jag kastar bollen, hon hämtar - och skriker till. SATAN - jordgetingar!!

Tar henne i selen och drar henne därifrån, förstår att hon är biten men ser inga getingar runtomkring oss - de brukar ju komma i stora sjok och attackera i flock, de rackarna. Går lugnt de 20-tal meter som är kvar ut till vägen. Och får så hysteriskt fruktansvärt ont i ena sidan av bröstkorgen. Förstår inte varför, för jag har ingen känsla av att vara biten. Förrän jag känner hur det nästan per omgående börjar sticka i HELA munnen, och jag får en metallisk smak i munnen. Samtidigt börjar hela kroppen reagera - det känns som jag sprungit en mil i den kondition jag är i för tillfället (och då kan ni ju tänka er:) - pulsen dunkar och det känns som att det skulle synas på utsidan, samtidigt börjar hela jag tokfrysa och på armarna blir jag så knottrig som om jag skulle ha stått ute i 10 graders kyla i samma klädsel som jag hade nu, i 27 graders värme (ja, naturligtvis i shorts och linne, och korta gummistövlar - smart?).

Då förstod jag att jag var biten, och att det var bråttom. Slängde in hundarna i framsätet på bilen, sa åt Johnny att ge järnet hem, berättade var adrenalinpennan låg - för i det här läget var jag inte säker på att jag skulle vara vid medvetande längre innan vi kom hem, det gick så fruktansvärt fort och hela kroppen var i uppror och jag var så fruktansvärt rädd att inte få luft.

Som tur var hade vi nära hem, ett par 100 m kanske. Väl hemma vet jag att jag vräkte hundarna ur bilen men hur jag tog mig in i huset minns jag inte.

Vet att Johnny stod med pennan och väste och hur fan ska jag få upp den här och jag svarade läs på förpackningen (för själv har jag inte en aning) samtidigt som jag ropade åt  Clara att ringa 112 och att det var BRÅTTOM och samtidigt tror jag att Johnny fick till adrenalinpennan och stack in den i låret på mig och det var kaos och det kom två ambulanser i rasande fart och en ambulanshelikopter och det var massor med grönklädda människor i vårt kök som letade blodådrar för att kunna lägga adrenalin intravenöst men de hittade inga och de stack och stack och stack och de gav mig syrgas och tog blodtrycket hela tiden och kollade pulsen och frågade hela tiden efter mitt födelsenummer och om jag var vid medvetande och jag kräktes och kräktes och kräktes och sen fick jag komma upp på en bår och allt var fortfarande kaos och sen sprang alla (stackars) människor med mig på båren ut till den väntande ambulanshelikoptern och där försågs jag med hörlurar och kopplades till en massa mätare och fick rabbla mitt personnummer om och om igen och vi fick plats både jag och båren och en akutläkare och en akutsköterska och två piloter i den pyttelilla kabinen och jag tänkte att nu skjuter blodtrycket i höjden för jag borde vara fullständigt skräckslagen över att åka i en sån här liten helikopter... men jag var nog så dimmig så jag tyckte bara att vips så stod vi på helikopterplattan på Ackis och var framme vid akutmottagningen.

Där fick jag ännu mera hjälp, blev kopplad till dropp, syrgas igen, EKG, blodtrycksmanschett och 100 andra sladdar. Kändes det som.

Men där kände jag mig märkbart bättre, och innan de rullade in mig på AVA hann jag t o m ringa ett samtal till en kollega och fixa till en kontraktsskrivning som jag skulle ha idag måndag. Så där låg jag - uppkopplad till max både här och där - och rabblade kontraktsvillkor och förbehåll och id-kontroller och boendekalkyler mellan provtagningarna... Då kanske man inte tyckte att jag var riktigt riktig, jag vet inte:)

Sen fick jag ligga uppkopplad ända fram till mitt i natten - själv ville jag åka hem redan igårkväll, men tji fick jag. Blodtrycket och syrgasen och droppet fick sitta till 06 i morse, då jag flyttades från övervakningen in på sal. Där låg jag sedan fram till 14.30 och tyckte oerhört synd om mig själv innan alla instanser sagt ok till att jag skulle få åka hem.

Men -jag vill också säga att jag är oändligt tacksam över att ha förmånen att få bo i ett land där man erbjuds så professionell vård, och detta oavsett kön, yrke och inkomst. En sån här gång blir man ödmjuk inför detta fakta. Det är inte alla förunnat, och man tänker inte på det, så länge man inte behöver det. Men den dagen när man behöver denna vård - finner tacksamheten inga gränser, kan jag säga.

Jag hoppas att det dröjer länge igen, innan jag utnyttjar samhällets resurser på det sätt som jag gjorde igår, men för mig kan det ha gjort skillnad på liv och död.

Och jag är så tacksam över att jag inte behöver veta om det var så.

... blir de idag, Blixtra och Dunder från Storlurs Oväderskull.

Och elden i baken flammar hetsigt... en månad till tävlingsmöjlighet... ooops!'

Så här små och gulliga var de bara ett par dagar gamla, först Blixtra:

  ... sen Dunder:

Nu är de MYCKET större, men inte mindre gulliga...

Bara ibland - eller hur Jill:)?