... har blivit lördagkvällarnas favvoprogram!

Tantvarning? Ja, det vete 17. Kanske.

Alla är bra. Speciellt Laleh - hon är suverän på att göra om alla låtar till sina egna. Eva Dahlgren likaså.

Men även E-type, Timbaktu, Mikael Wiehe, Lena Ph och Tomas Ledin sätter sin prägel på de andras låtar. Fantastiskt bra.

Laleh tror jag blir årets September. Vänta bara! Lyssna här, så länge:

Ser redan fram emot nästa lördag...

... var lilla Blixtra bara 3 månader och 12 dagar - och så här gudomligt söt:

I bloggen för ett år sedan, skrev jag så här:

Lilla Blixtra kan själv. Kräver inte alls samma bekräftelse. Älskar oss och vill gosa - när det passar henne.

Nyfiken och miljöorädd. Klättrar upp på skyliftställningar, släpkärrorna vid macken, elektrikerns stege - you name it. Vill vara med där det händer - och nyfiken till max. Hämtar grejer, stjäl, snokar. Går inte att stänga in - eller ut - för då bryter hon sig ut. Eller in. Mycket eget huvud. Ger mig en del huvudbry - mest för att hon är ganska olik Ässi. På gott och ont.

Tänk vad detta stämmer in på henne även idag, ett helt år senare. Sen har hon såklart hyfsat till sig (nåja, allt är relativt:) och kan numera vara själv hemma några timmar utan att bryta sig ut. Å ena sidan har vi bommat igen kattluckan (både från utsidan och insidan - för säkerhets skull:). Å andra sidan måste vi självklart mallesäkra huset innan vi lämnar henne. Och lyckas inte alltid. Så en del grejer har ju gått åt - kan man lugnt säga, av olika värden dessutom - under året som gått. Och gör fortfarande. Och finns det inget att hämta, plocka eller äta på, så är hela köksbordet fullt med hundtassar och köksfönstret fullt med hundnosar när vi kommer hem.

Vad de andra hundarna tycker om hennes beteende vill vi nog inte veta... Roa sig själv kan hon göra även när vi är hemma, även om hon har den goda smaken att inte göra det när vi ser. Men hon klättrar glatt och hämtar grejer som inte är ämnade för henne, om hon inte får den uppmärksamhet hon tycker att hon har rätt till:)

Å tredje sidan, har hon ju faktiskt blivit stor - tävlad apellklass spår och blivit uppflyttad, och fullgjort ett MH-test. Hon är galet samarbetsvillig och fantastiskt rolig att jobba med. Det är som att trycka på ON-knappen - hon kan hålla på hur länge som helst. Alla som träffar henne säger att hon är så lugn - och det är hon - i de flesta situationer. Men då har man inte sett henne i alla... Idag var vi på julmarknaden i Tobo - massor av folk, marschaller, tomtar, ungar, hundar och you name it. Folk som vill hälsa, pussa och kladda. Och hon har inget som helst problem med det. Trots att hon egentligen inte är speciellt tillgänglig. Det förvånar mig lite. Och gläder mig. Såklart.

Att hon har ett huvud för sig kvarstår såklart. Däremot gör hon allt för att göra rätt när vi tränar. Nånting annat finns inte. Och hon tycker det är ohyggligt roligt. Och det räcker för mig - oavsett hur långt hon kommer att räcka till (eller jag). Vi har kul, och hon kräver sin dos med aktivering, annars märks det direkt. Bland grejerna hemma eller att hon blir fullständigt odräglig.

Men - idag har vi tränat. Först spår. Och hon är salig, när hon ser att jag hämtar spårselen. Otroligt vilken signal det är. Nosen åker ner i backen, och hon börjar leta spår, även trots att vi inte är i närheten av spåret.

Idag hade jag lagt två gärdesspår när jag cyklade ner efter morgontidningen. Ett på ca 100 m med slut och ett på ca 400 m med 5 smågrejer (en skogspinne, en IKEA-mus, en reflex, en bit benlinda och en boll som slut).

Hem och åt frukost, sen var det lagom att spåra. Men - det blev lite svårt. Jag la spåren när det var frost i gräset, och när vi sedan skulle gå hade det tinat. Jag upplevde att hon vimsade lite på spåret - mer än vanligt för att vara henne, och drog slutsatsen att det kanske kunde vara att spåret tinat? However, det första korta spåret släppte jag på vertikalt - som ett spårpåsläpp - där spåret låg en bra bit in. Och det blev hon fundersam över - hon är van med direktpåsläpp - och letade och ringade och letade och ringade - utåt, hela tiden - och SMACK så hittade hon på det och spårade jättefint. Sen körde vi direktpåsläpp på det andra spåret, och det fixade hon galant - trots att hon vimsade lite, och trots ett par spetsvinklar. Sen några korta pass lydnad på det. Sen var hon nöjd en stund. Och sen blev det då julmarknad i Tobo på eftermiddagen - mycket bra socialträning.

Bästa bästa Blixtra...

... ägnar vi oss just inte alls nuförtiden.

Jag förstår inte vad som hänt?

Den här helgen har vi hunnit med ett spår - om än ett lite knixigt sådant - så var det inte alls på långt när nog för Bästa Blixtra. Å nej, bättre upp, hälsar hon.

I veckan som gått har vi varit upp på klubben en kväll, och tränat lite planlöst (mohahaha). En del pip gör det lite motigt. I övrigt har vi inte gjort så mycket. Trampat asfalt på köpingens gator en kväll, det kan iofs också ses som lite - om inte annat social - träning för Bästa B. Asfalt, gatlyktor och mötande människor och hundar. Spännande. Tycker B. Skönt, tycker jag, att få lägga lite mark under sig på promenaden och inte behöva famla i mörkret och i pannlampans sken.

Så - som man bäddar får man ligga. Antar jag.

Den här veckan har det gått en ask plåster, en presentförpackning marmelad, bröd, två förpackningar halloweenspindlar (som av någon anledning förblivit liggande på köksbordet) och en penna av typ konkkurrentens märke (så det gjorde ju inte så mycket:). Mellan Blixtens käftar, menar jag. På grund av intensiv kreativ förmåga. Och förmodad understimulans.

Vad jag menar är, att det straffar sig. Med Bästa Blixten. Om man inte tränar.

Så den här veckan försöker vi bättra oss. Mellan visningar, öppet-hus-besök-på-gymnasieskolor och lite annat.

Och egentligen kan det ju bara bli bättre, jämfört med den frekvens vi har haft denna vecka...

... har vi firat idag, på alla håll och kanter:)

Efter en mycket sen lördagkväll med goda vänner, som sov kvar, blev det inte något sedvanligt Farsdagsfika på sängen i morse. I stället hamnade det lite i skymundan, efter långfrulle med vännerna innan de vände hemåt.

På eftermiddagen stack vi till Tobo, och svärfar, och grattade lite och fikade. Gott och trevligt. Och säga vad man vill om Fars Dag - kommersiellt jippo - vilket det också är - men det är också en anledning till att ses.

Där hann vi med en hundpromenad på vägar vi trampat oräkneliga gånger under den tiden vi bodde i Tobo.

Härligt - kan sakna denna otroligt hundvänliga miljö (det har vi väl iofs i dag också, där vi bor nu:) så lite nostalgi blev det. Svärfars hund - en stor bamsig dobermannpojke i sina bästa år - fick också följa med på promenaden. Dock utan att vara lös. Detta innebar att han råmade som en vildsint tjur under större delen av promenaden - tre urläckra hundbrudar som får springa lös och bara busa hur mycket som helst, och så måste han gå i koppel? Ur led är världen!

Trevlig och go jycke i all ära, men man kan ändå säga att jag är lite botad från dobermann-längtan en stund...

MYCKET hund är det...

Sen var det bara hem och förbereda nästa Farsdagsfirande, som blev en lasagnemiddag hemma hos oss. Dels för sambon - som fick en liten Farsdagspresent mellan matlagning och dukning - och för min pappa. Tror att alla var glada och nöjda - och framförallt mätta.

Så - nu tror jag inte vi glömt någon pappa, åtminstone inte i våran närhet.

Ha en härlig dag out there - alla pappor.

För imorgon är det måndag och vanlig dag igen...

... finns det en bok som heter, skriven av Anita Axelsson:

Jag (och tjejerna) har i veckan börjat en kurs, eller en studiecirkel kanske man kan kalla det, med samma namn - och innehåll - som boken. På vår klubb är det agilitysektionen som tagit initiativ till denna, och eftersom mina tjejer är med där fick vi alltså inbjudan till kursen - och jag mailade direkt och frågade om man fick vara med, trots att man inte kör agility? Självklart fick man det, och i torsdags var alltså första träffen.

Å huva, så roligt. Ett helt gäng tjejer - och en kille, som var som var insnöad på idrottspsykologi (ja, det var hans egna ord:) och som tycks vara mycket insatt i ämnet. En riktig tillgång för oss med tävlingsnerver, m a o.

Mycket handlar om att lägga nerverna åt sidan när man tävlar, vilket ju inte alltid är det lättaste när man helst bara vill spy av nervositet, avslappning, och att få verktyg för detta, målbildsträning, sätta upp långsiktiga och kortsiktiga mål - det här kommer att vara kanonnyttigt. Och roligt.

Sen att få utbyta erfarenheter och tankar kring detta, och bolla frågor, hoppas jag kommer att kunna ge oss jättemycket i tävlingssammanhang. Vi ska hålla på under vintern - och det här ska bli KUL!

I torsdags handlade det mycket om vad vi förväntade oss av kursen och varför vi var där. Och dra på trissor - de flesta av oss hade samma problemas...

Nästa gång är den 24 november, och jag ser redan fram emot det!

Men nu är jag och Bästa Blixtra på språng till klubben, där jag lovat grilla korv & hamburgare till hungriga tävlande idag, då klubbens spis ballat ur och vägrar samarbeta.  Så - tjingeling, så länge!

... har även denna gång bästa hundträningsvännerna dragit med oss ut på. Idag, söndag. Hade meddelat att det kunde vara lite dagen efter kvällen före, eftersom vi skulle ha trevligt med goda vänner igårkväll. Nu blev det dock ingen fara, eftersom kvällen avslutades abrupt, och tidigare än vi tänkt oss.

Så - klockan 11 stod vi på parkeringen på träningsplatsen, jag och Sofia och Blixtra. Av olika anledningar (inte riktigt nämnbara här, kanske?) följde Sofia med istället för den gode sambon. Men Blixtra älskar ju lill-matte också, så det gick såklart bra.

Det enda kruxet som är, är att jag får gå ut när Sofia är med. Ibland, iaf, får jag väl säga. Men det är inga problem. Lite bekvämlighet kanske, bara...

Med var också Dunder och Bella med mattar och hussar. Mattarna var - som sig bör? - då kvar på A, medan jag och hussarna promenerar iväg med hundisarna till B - ca 400 m. Skickar tillbaka till A - och det går jättebra. Alla sticker iväg som skållade troll. Under tiden packar vi ihop och vandrar vidare till C - en mycket trixig sträcka - och det är ca 500 m. Hundarna kommer - Bella först och Dunder sen - som skjutna ur en kanon in på C  (ja, inte samtidigt såklart) men lite fel väg. Sist kommer Blixten, och jag tror tamejtusan att hon gick rätt väg. Lite roligt.

Hundarna fick vila en stund, sen var det fullt ös igen, denna gång tillbaka till A. Och för oss började då en strapatsrikt sträcka med backe upp och backe ner, innan vi denna gång var framme på D, efter ca 250-300 m.

Och nu känner jag vilken otrolig respekt jag får för våra hundar, och för det jobb de utför (medan vi oftast sitter kvar på A och dricker kaffe och snackar lite skit:). De ska ensamma, genom skogen, förbi hinder, och på okänd sträcka - dessutom av varierande art och inte alltid den lättaste - leta upp nästa station utan någon som helst kännedom om var den finns, annat än efter våra doftspår på marken. De ska vara snabba, tysta och dessutom springa rätt - jag är MYCKET IMPONERAD över vad jag sett våra hundar göra idag!

All respekt för dem, och det arbete de utför.

Samtliga hundar kommer in på D (där sträckan innan avslutas med en REJÄL brant uppförsbacke - pust, pust:) utan att ens sakta av i backen - utan snarare att de ökar, när de ser att stationen och belöningen finns på toppen.

Helt makalöst. Dessutom på snabba tider för sträcklängden, och med tanke på terrängen de passerat.

Detta var helt klart en av de roligaste rapportträningarna jag varit med på - dels att alla hundar UTAN UNDANTAG gick suveränt bra (nåja, med undantag för ett eller annat pip - så helt felfritt var det såklart inte...)  och för att detta är nog den längsta sträcka vi kört sen vi började och dels på grund av den känsla av ödmjukhet som infann sig, över vad våra småtroll (ja, de är ju fortfarande bara dryga året) utför när vi inte är med...

Så - idag har Bästa Blixtra sovit en del på luren. Men det var hon värd!

... firar vi som alltid med goda vännerna A&T med familj. 

Så även detta år.  Igårkväll - fredag. Mat och prat i kvadrat. Möjligen ett och annat glas vin:)

Jättetrevligt - så länge det varade. Yngste sonen i familjen började nämligen må riktigt dåligt medan kvällan ändå var hyfsat ung, så innan elva hade familjen plockat ihop hundar och ungar (inklusive kräkande barn) och styrt kosan hemåt.

Lite trist och snöppligt avslut på Halloweenfirandet - men shit happens. Vi tar igen det en annan gång!

Fick snabbrapport på förmiddagen idag, och den kräkande sonen mådde bra igen, och övriga familjen också.

Så skönt - slutet gott, allting gott!