... har helgen bestått av. Ja, inte hela tiden och allihopa, men fläckvis. Och lite annat smått och gott, såklart.

I lördags var det årsfest på brukshundsklubben, knappt 20 tappra själar hade letat sig dit för god mat, dryck och trevligt sällskap. Prisutdelningar för de som varit duktiga och tävlat massor under året - jätteduktiga ekipage   .

För min del var det mineralvatten som gällde hela kvällen - skulle upp och jobba på söndag morgon - så det blev en lugn tillställning.

Söndageftermiddag var det tårtkalas hos sambons brorsa, som fyller massor av år:) Massor av gott fika blev det såklart...

Men som alltid när man åker hemifrån med Blixten ensam (ensam och ensam, hon har ju tre 4-beningar till...), så är det andan i halsen som gäller.

Hur mycket sattyg hinner hon hitta på innan vi är tillbaka.

Den här gången var vi borta i fem timmar tror jag, och när vi kommer hem kommer en hel flock på... TRE hundar och möter oss, galna av glädje. Och ingen Blixten. Någonstans. DÅ var det hjärtat i halsgropen. VAR ÄR HON? (Stora fasan är ju att hon biter i en elsladd och stryker med...). Vi letade, och letade. Ingen hund. Tills någon upptäcker att det lyser i vårt stängda gästrum.

Jodå, mycket riktigt, där satt Blixten, glad som en lärka men ordentligt instängd. Och i allra högsta grad levande.

Frågan är nu om de andra 4-beningarna tröttnat på henne, och lurat in henne för att stänga dörren  - utifrån - eller om hon bara öppnat och gått in och stängt dörren inifrån? För att sen försöka komma ut, och då tänt lysknappen?

Ja, den frågan lär förbli obesvarad. Hursomhaver, det var lugnt och skönt att komma hem till ett hus där kaos för en gångs skull inte var namnet   ...

Söt när hon sover... i alla fall.