... och idag kände jag mig säker på att inget - verkligen inget - kunde gå fel.

Ingen bia-bädd i buren, hundar mer än lovligt rastade på morgonen och mutad med ett grisöra knatade liten Blixtra rätt in i fällan (läs buren).

Och jag åkte till jobbet, trygg i min förvissning om att jag visste vad jag hade henne.

När jag efter några timmar åker hem på lunch - möts jag av FYRA galna hundar vid dörren. Hur det nu är möjligt? Och gladast av dem alla, såklart, var liten Blixten.

Den andra grinden till buren är öppen på vid gavel - hur det nu är möjligt.Och Blixten har knallat raka vägen ut i friheten.  Och eftersom jag trodde att jag verkligen var säker på var jag hade henne, hade jag naturligtvis inte mallesäkrat huset (stängt alla dörrar, plockat undan på alla bord och bänkar  - tackgodegud att laptopen överlevde denna dag   ) och DÅ hade Blixten röjt badrummet så mycket det gick... tandborstar, sönderbitna kajalpennor (som hon först lyckats rita ner hela handfatet och klinkergolvet med - någon som försökt tvätta bort kajal på såna ytor nångång?), två mascaror, en och annan bläckpenna, ytterligare EN stövel, en GPS-hållare...

Fråga mig inte hur hon lyckas... jag vet inte.

Måtte hon ha samma kreativitet och driv den dagen det är dags på tävlingsbanan... för jag måste erkänna, att lite tröttsamt börjar det bli...   med en sån kreativ malleflicka i huset.

Som sagt - tur hon är söt, än så länge räcker det:)

Och alldeles, alldeles underbar - såklart!

Hipp hipp hurra!

Och tack till er som läser om alla vardagstrivialiteter och om livet på landet, stort som smått.  

Vi fortsätter väl en stund till   ...