Ikväll går mina tankar till en av mina vänner som idag följt sin bästa vän till den sista vilan.

Alla som haft hund vet vilken fruktansvärd stund det är, att som matte eller husse behöva ta detta beslut när ens bästa vän blir gammal eller sjuk, att låta den slippa lida längre. DET är utan tvekan den enda gången som det är riktigt svårt att vara hundägare.

Men det ingår också i ansvaret mot sin bästa vän, att se när det är dags, och att följa dem en bit på väg.

Hur svårt det än är.

Stor kram till dig Linda - en sån här gång räcker ord inte till!

Regnbågsbron:

När ett djur som varit särskilt betydelsefull för någon dör,
så kommer det till Regnbågsbron.
Där finns ängar och kullar för alla våra speciella vänner
så att de kan springa och leka tillsammans.

Där finns tillräckligt med mat, vatten och solsken,
och våra vänner har det varmt och skönt.
Alla djur som har varit sjuka och gamla
blir återställda till hälsa och vigör;
de som varit skadade eller handikappade blir friska och starka igen,
precis som vi minns dem i våra drömmar från gångna tider.

Djuren är glada och nöjda, utom för en liten sak;
de saknar alla någon väldigt speciell som de varit tvungna att lämna kvar.
Alla springer och leker tillsammans,
men en dag kommer någon av dem att stanna upp och titta i fjärran.

Dess klara ögon är intensiva; kroppen börjar skälva.
Han springer plötsligt ifrån gruppen, flyger över det gröna gräset,
hans ben bär honom fortare och fortare.
Han har sett dig, och du och din speciella vän möts till slut
i en lycklig återförening för att aldrig skiljas igen.

Lyckliga kyssar regnar över ditt ansikte,
dina händer smeker på nytt det älskade huvudet,
och du ser ännu en gång in i de tillgivna ögonen på ditt djur
som så länge varit frånvarande från ditt liv
men aldrig från ditt hjärta.

Sen går ni över Regnbågsbron tillsammans...

... har sambon och jag kört med malleflickorna hemma på volten. I lampans sken och i minus 15 grader. Lite burrigt... Men vad gör det när det går bra!? Jätteroligt, Ässi är ju taggad till tänderna och spinner så snön ryker när det är dags för henne att hämta.

Jo, lite konkurrensträning blir det, skickar voffisarna två skick i var, och under tiden får då den som inte letar titta på. (Learning by looking, försöker jag förklara för Blixtra   )

Och Blixten, ja hon är ju i början av sin karriär och förstår väl inte riktigt fullt ut än - men hon hämtar (vi har tränat mycket på att plocka upp grejer inne och komma och lämna till matte   ) glatt och KAMPAR så det ryker...

Och vem trodde det för någon månad sen...

Mattehjärtat slår lite extra då såklart...   

Och nu sover båda malleflickorna så sött på lurarna i värmen från den sprakande braskaminen.

Finns det något härligare än trötta mallisar?