... för veckans råkurr.

Tog en timmes sovmorgon idag för att hinna vara ute en stund med jyckarna innan jobbet och gick rakt ut i skogen i kolsvarta mörkret med de tre musketör... förlåt, mallarna. Och den lilla pudeln. Promenerade och styrde upp och förekom alla små incidenter, i vanlig ordning. I vår flock knycker man inte pinnar av varann, man vallar inte varann och man uppför sig hyfsat respektfullt mot sina medhundar. Basta.

Allt gick jättefint, tills vi så äntrade hemvägen och kom ner mellan hästhagarna. Jag hann inte ens se vad som hände - misstänker dock starkt att någon av syskonen Storlur gav sig på den andres älsklingspinne - och råkurret var ett faktum.

Råkurr kan vara dagens understatement - jag trodde de skulle äta upp varann   .

Jag tog tag i den första svans jag nådde och drog så mycket jag orkade, men vems svans jag än drog i, så satt den andra bara hårdare i nacken. Jag tog den största pinnen jag kunde hitta och slog i det huvud som var närmast - men den gick bara av som en tändsticka och inte blev någon lugnare för det. Till slut insåg jag att det inte var mycket mer att göra än att vänta ut dem, och bara kolla så ingen gjorde sig illa på nånting runtomkring. När jag slutade agera, fick Yksan fart. Som en liten Gollum slängde hon sig upp på Brorsan Dunders rygg och satte sig också i nacken, allt för att hjälpa Blixtra. Men henne var det inga problem att ta ner. Då försökte pudel-Bella sig på en attack, men den lyckades jag också avvärja rätt enkelt.

Jag har aldrig sett Blixten så arg. Likt ett rasande monster vägrade hon att lyssna   och fortsatte tugga för kung och fosterland. Det hela slutade med att Brorsan Dunder drog in svansen och flydde hemåt. Stackars liten.

Och fullständigt oväntat. Själv var jag så arg på Blixtra för att hon inte lyssnade, så hon fick sig värsta avhyvlingen   .

Jag tycker att hon har gått och varit sig lite olik sen Brorsan Dunder flyttade hem, och jag antar att det bottnar i att hon inte riktigt tycker att han kan komma här och komma här med hög svansföring, bara sådär ändå, efter tre år.

För plats, det tar han, Brorsan D. Han är ingen som går obemärkt förbi - han är stor, han är yvig, han är glad och han är ohyggligt kelsjuk. Alla vi tvåbenta bara älskar honom   . Och det ses ju inte med blida ögon av samtliga...

Jag är imponerad över vilka bithämningar de ändå har, det kändes som de slogs en halvtimme (men det handlade säkert bara om ett 10-tal minuter) och när jag hemma tittar igenom båda jyckarna är de toviga och dregliga och ledbrutna.

Men inte ett jack eller ett blodstänk så långt ögat kan nå.  Så här långt, vi får hålla koll och se om det dyker upp något som jag missat.

Väl hemma igen stod de sedan fint och åt i sina skålar bredvid varann utan några problem.

Och jag, jag kliar mig i huvudet och undrar om en sån här urladdning kanske är nödvändig för att alla ska landa på sina platser i flocken? Vi får se vad det gav, om det lugnar ner sig nu, eller inte.

Återkommer med rapport!