... från hell har drabbat mig.

Eller rättare sagt, smugit sig på. Efter denna vinters pulsande, långa promenader i snö som glider undan, på skare som brister - you name it. I snö iallafall, med all säkerhet. Har min rygg gåt i strejk.

Blev under mars tvungen att kontakta min naprapat, då jag t o m började få ischiaskänningar, men blev så sakteliga bättre efter laser, stretching, massage och nålar (akupunktur). Ända tills kära sambon la ett lömskt spår åt mig och Blixtra på Påskdagen, ett som definitivt inte var bra för min rygg.

Nu blev det helt plötsligt stå och jobba som gäller, knapra Ipren och smörja med Voltaren. Och inget hjälper.

Å hu så gnälligt det blir - när man inte är van att ha ont.

(Och det tackar man såklart för...)

Tyckte jag var bättre igår - har tagit det lugnt med hundpromenader sen i påskhelgen - och gick dryga timmen i snö som liknade strösocker. Vilket inte gjorde saken bättre idag. Så - nu var man helt plötsligt tillbaka på ruta Påskdagen igen. Med naprapatens hjälp idag - laser, massage, stretching och nålar - kände jag mig nästan som en ny människa efter en timmes behandling. Tills jag slängde upp benet i knähöjd för att dra på mig stövlarna.

Ajajajajajaj...    Då var det färdigt igen, kan jag lova. Och tillbaka på ruta Påskdagen igen...

Så nu är det tunga direktiv från naprapaten som gäller: Helst ingen hund i sängen - INGA hundpromenader och absolut INGET kampande.

Dessutom mumlade hon något om att man ska vara rädd om sig och inte tro att man är tjugo hela livet... Vad hon nu menade med det?   

... avlöpte lugnt och fint.

Framförallt ledigt, och med vackert väder - strålande sol och någon plusgrad på dagtid, minusgrader på natten. Så härligt.   

Vi hann umgås med släkt och vänner, träna hund - både på spår, uppletande och lite lydnad. Ibland själva, och ibland med goda träningsvänner som ger inspiration och träningsglädje.

Hyfsat nöjda med hundarna tror jag vi var allihopa, på lördagen (påskafton) var Johnny och jag och Sofia iväg och la spår i grusgropen i Strömsberg - med mer eller mindre framgång - och körde lite lydnad och budföring. Söndagen sen - påskdagen - träffades vi ett gäng i Arvidsbo grusgrop för bebisrapport, spår, uppletande, budföring och lite lydnad för den som ville. Kvällen avslutades hos Ivarssons i Arvidsbo med pizza och ett glas vin och både hundsnack och annat babbel.

Härligt befriande.

På annandagen var vi pliktlösa helt, och hade stämt träff med Kerstin - Älskade Ässis uppfödare och Blixtras människomormor   för att se om hon vill passa vår lilla vingelmaja Yksan när vi är på semester. Och tänk - det ville hon. Mer än gärna. Och hela veckan dessutom. Och vi blev så glada för det såklart. Dessutom kom Yksan väldigt bra överens med Kerstins fina Cola. Dessutom hade Kerstin TVÅ katter, vilket var helt nytt för Yksan... och som hon var väääldigt nyfiken på. Men det var coola katter, så vi hoppas inte det ska bli något problem.

En härlig, underbar helg. Ledigt, sol och goda vänner. Hundar och träning. Kunde inte bli bättre.

Men som jag sa till sambon - visst är det märkligt, trots att man har världens roligaste jobb känns det ändå som att ju längre man är ledig, desto  mindre lust har man att gå tillbaka och jobba...

Hur är det möjligt?