... i löptikar har vi hemma nu.

Och de är värre än värst.

Såpass, att man är tvungen att titta åt ett annat håll ibland. Eller dela på dem.

Huvaligen.

Nu har alla löpt - Isa var först ut, sen har resten löpt och snart är det klart. Men nu har vi nått till höglöp för båda mallarna, och båda två ser helt plötsligt stackars Fia med nya ögon - hon är det läckraste lilla objektet i Rocknöflocken. Med påföljd att hon inte får vara ifred alls - om vi inte stänger grinden.

Blixten prejar upp henne i ett hörn och försöker hon komma därifrån så står Yksan där, med trånande blick.
Huvaligen. Igen.

Eller skenet kan bedra... här ser alla så lugna och fina ut.

Men nu är det bara några dagar kvar, så är det över - och ett helt halvår till nästa gång...  

Hursomhaver känner jag mig ändå lite nöjd med att mitt förbenade ryggskott - eller vad det nu är - sammanfaller med löptiden, då behöver jag inte ha ohyggligt dåligt samvete för att vi ligger lågt med träningen...

Så - inget ont...