... och löper äntligen för andra gången - och då är hon snart två år, Ullhedens Yksi.

Märklig jycke på många sätt, kan jag säga.

Men mattes   och den som jag delar huvudkudden med (när husse gått upp på morgonen)...

... har bestått av spår och uppletande.

I lördags jobbade jag så då var Sofia och Johnny ute och körde med alla jyckarna och jag fick bara komma hem till nöjda och glada Storlurar och andra vovvar som förnöjsamt vilade på soffan. En stund.

I söndags däremot, var jag ledig. Härligt, och lika ovant varje helgdag.

Nu jobbade Sofia, så Johnny och jag åkte ut, la ut fyra spår och vallade uppletanderute-korridor. Och rastade hundar.

Sen var det dags.

Uppletande först. Började med Blixtra på fyra föremål. Problem med ljud vid påsläpp men tog henne tillbaka varje gång. Sen letade hon som ett jehu. Och grejen är att trots att hon far fram som en skållad råtta har hon näsan påkopplade, för jag  tror inte det tog mer än två minuter - max - innan hon plockat in alla föremål. Snyggt jobbat!

Så var det Yksis tur. Laddad som tusan la hon iväg på första skicket,  hämtar och formligen flyger tillbaka. Andra går i lite lugnare tempo, men när hon hittar flyger hon formligen in. Igen. Tredje sen, börjar hon fundera - men husse, hur tänker du nu? Ett till? Vet faktiskt inte om det är minnet som brister, eller motivationen. Oavsett vilket känns det väldigt ovanligt för att vara malle. Dessutom la hussen lååång tid på att kampa och vara jätterolig mellan skicken. Har haft en liten teori om att det kan vara därför hon mattas ut, att hon inte riktigt får busa av sig emellan. Men så var det uppenbarligen inte. Så efter tredje fick hon sitta på linjen, husse sprang längst ut i rutan och släppte ett föremål, sprang tillbaka och skickade på "leta". DÅ var det explosion igen - fullt ös ut, bra grepp och fullt ös in. Och sen fick vi vara nöjda.

Dags för Isa. Lilla Isa. Går fint vid  min sida med huvudet lite sänkt. Sätter henne på linjen och hon ser ut som - ett steg idag, ett i morgon. Men när jag kommenderar leta är det som att världen exploderar. Jag är övertygad om att  hon redan innan hon går ut i rutan har stenkoll på var föremålen ligger. Hon flyger ut i rutan, plockar föremål, flyger in, flyger ut igen, hämtar, flyger in. Fyra föremål, inga problem. Och Johnny och jag bara ler. Vilken jäkla hund att jobba fint. Helt otroligt! En ynnest att få köra med henne, känns det som. 

SÅ HÄR ska ett uppletande gå till...

Så var det dags för Dunders tur. Idag gick det lite si och så, men jobba vill han, käre Dunder:

Så var det så dags för spåren:

Isa fick spåra ett ca 100-m långt spår med en kamptrasa bunden i en buske. Hon fick ruska rejält för att få loss den. Spårade fint och sniffade bara utanför en gång (viltspår) och då sa jag åt henne att lägga av, och genast gick hon tillbaka på rätt spår   . Border collie, jag säger bara det... vilken hund!

Sen körde jag Blixten, hade lagt ett hyggesspår med två pinnar jag plockade upp utanför bilen när vi stannade och en boll fastknuten i en tallruska som slut. Kruxet är att när jag släpper på henne för att leta upp spåret har jag sparkat upp i sanden var jag ska släppa på och det gör att hon genast tror att det är ett direktpåsläpp. Det ställer till det för henne och det är också därför jag tar ett steg framåt, för att hjälpa henne lite på traven. När hon väl hittar spåret sen rasslar det på ordentligt. Det blåste rätt rejält, men hon spårar ändå bra, till största delen i spårkärnan även om hon är lite för het emellanåt. Tar god tid  på mig vid båda pinnarna (som hon hittar utan problem) för att varva ner henne och få henne att hitta rätt fokus. På sista sträckan spårar hon och Dunder (med husse) parallellt med ca 10 m mellanrum - DET skulle man ha haft på film. Jag tror inte någon av dem tittar upp, så fokuserade är de på sin uppgift. Fantastisk känsla   .

Så var det Yksi kvar, som spårade med husse och han var också nöjd. Hon tar sig när det gäller spårningen, den lilla mallan. Roligt, vi kände oss nöjda totalt sett, även om jag tycker Blixten är på tok för het. Lägger mycket tid på att försöka få henne att fokusera, men egentligen är nog för lite träning det stora problemet just nu. 

Som jag har sagt förut - med så här många hundar blir det mer en fråga om hantering än någonting annat, tyvärr, vilket också får en att  tappa lust och ork till träning. Sen har de ju också varit risiga nu, hela gänget, och det har väl ändå varit en anledning till att låta dem vila lite. Men nu är de piggare igen, så - på't igen bara!

... av Karin Alvtegen läste jag igår. Sträckläste. Och grät. Floder.

Vilken bok.

Handlar om relationer, framförallt, och att det aldrig är enkelt. Om val, och om konsekvenser av de val man gör.

Och om att dessa konsekvenser även påverkar människor runtomkring.

Fantastisk, jag säger bara det. Läs den om ni kan. Och vill.

Ni kommer inte att ångra er.

... tror jag inte jag har fått. Däremot ställer mobilbloggandet till det. Felstavningar, konstiga ord och annat mystiskt.

Så, till er som funderar är det mobiltelefonens spakar som inte är riktigt samarbetsvilliga.

Vill jag tro, iallafall...