... har jag streamat första avsnittet av ikväll.

Oj, vad det rör upp känslor. Jag fick Sofia, vårt första barn, den 31 augusti 1994 och Estonia förliste den 28 september samma år, och tog 852 människor med sig ner i djupet. Endast 137 människor överlevde.
Jag var alltså barnledig, och minns det här skarpt, vilken fruktansvärd katastrof.

I det första avsnittet visar de förlisningen med autentiska filmer och foton och intervjuar överlevande. Fruktansvärt gripande.
Fortsätter att titta en annan kväll.

... med Vinna och Nils efter jobbet ikväll.
Vi levlade upp en nivå, från att ha kört hundarna en och en, fokuserat på framföringar och förlängningar, tog vi nu in en extra hund på stationen och körde dem samtidigt.

Sofia och Vinna går ut till B, Nisse och jag är kvar på A. När de är ute på B skickar jag ut Nisse. När han kommit in på B och lekt av sig, skickar Sofia ut Vinna till A - och hon går iväg och kommer till mig på A i full fart. Sen kommer Nils från B till A också. Det här är också första gången Vinna sitter bunden på stationen!

Helt galet över förväntan! Vinna skäller till när Nisse kommer in på A-stationen, men en liten vattenstråle på näsan, så är hon tyst sen. Går iväg från A till B med blixtens    hastighet, sen skickar jag Nisse. Då har Sofia hunnit förlängt sträckan under tiden, och de gör det så fint.

Sen skickar Sofia tillbaka båda hundarna från B till A och det går precis lika bra - Vinna först och Nisse sen. I samma fart. Då avslutar vi där, ger dem varsin boll och går ut och möter upp Sofia på sträckan.
Så otroligt jättebra träning! Ibland är det bra att utmana sig lite, och ta träningen vidare!

Det blev en lugn kväll för hundarnas del. Gick en sväng både innan och efter träningen (4 mallar, tjoho) så de fick springa sig lite trötta.