Fy farao vilken söndag det blev   .

Båda mina hundar rymde på hundpromenaden, strax efter 14 på em. Skulle rasta av dem en sväng i solskenet då det skulle komma en gammal kompis och fota dem i solen. Jag gick på obanad väg i skogen, och helt plötsligt vek båda av in i skogen. Och var puts väck. Inget jaktskall, inte ett ljud.

Jag försökte spåra dem, men det var bara ett myller av vildsvinsspår. Gick hem, tog bilen och åkte upp till skogen på motsatta sidan. Gick och gick och gick i obanad skogsterräng, inga hundspår. Åkte hem för att kolla om de var hemma, åkte ut igen, gick och gick och gick. Inga hundar, inga spår. Polisanmälde försvinnandet, la ut på Facebook, bad folk hålla ögonen öppna, farten nere och dela så mycket man kunde.

Framåt 17:30 fick jag info om att det stod en notis på tidningens hemsida, att två lösa hundar sprang längs (80-) vägen mellan Tolfta och Strömsberg. Det måste ju vara mina! Kastade mig i bilen och ut och letade igen, inga hundar.

Sofia (äldsta tjejen) kom och hjälpte mig leta (varsina bilar) och Clara (lillasyster) åkte hem och väntade i huset ifall hundarna skulle dyka upp. Inga hundar. Vare sig ute på vägen eller hemma.

Vi åkte runt alla småvägar som tänkas kunde, visslade och ropade. Livrädd för att något skulle hända dem längs vägen, att de skulle orsaka en trafikolycka eller att de skulle gå ner sig i något vattendrag. Jag var helt förstörd   .

Mörkret föll på och vi bestämde oss för att åka i samma bil, en körde och en spejade. Fortfarande inga hundar. Vi åkte landsvägar, småvägar, timmervägar (ibland inte ens plogade). Paniken kom närmare. Minusgraderna ökade för varje timme som gick, och hot om flera dm nysnö. Så ringer Clara vid 20:30, Pirran har kommit hem. Helt ledbruten, översnöad - men hemma   .

Lyckan var stor, men oron ökade. Skulle Vinna vara kvar ute i terrängen ensam? Hittade hon ens hem? Var hon skadad?

Vi bestämde oss för att åka hem och äta lite innan vi fortsatte sökandet och när vi sitter och äter - så kommer även Vinna hem. Kl 21:30, efter 7 timmar. Båda var genomkylda, men oskadade som det såg ut. På med ylltetäcken och filtar, värmde mjölk/vatten med dextrosol i och gav i små portioner under kvällen. 

Däckade ovaggade och sov till morgonen. Då kom min reaktion - antar att jag gick på adrenalin hela dagen igår - men idag var jag som en urlakad trasa. Och ville bara gråta. Fruktansvärt vilken oro det var innan hundarna var hemma. Tveksamt om någon som inte varit i denna siutationen kan förstå känslan.

Men vilken uppbackning! Av mina tjejer naturligtvis, av grannar som hjälpt till och letade, av Facebook-vänner som delade inlägget massor av gånger för att nå ut till så många som möjligt, alla som hörde av sig och erbjöd sig att hjälpa till att leta, någon ringde och frågade om vi ville ha spårhjälp - det var helt magiskt vilken fantastisk uppslutning. Av detta blir man grymt tacksam och glad i hjärtat. Så oväntat - och så tacksam för alla fina människor som finns där när man som mest behöver hjälp. Stort TACK   till er alla!

Idag jobbar jag hemma i lugn och ro, och hundarna soooover...   ochjag har pratat allvar med dem och sagt att såna här äventyr vill vi inte vara med om igen   , även om tacksamheten över att de kom hem helskinnade utan att ha ställt till med något, är större än ilskan över att de försvann såklart